autism partner

Starkt skulle det stå, inte stekt.. 

Men det börjar märkas efter några år och sedan blir det långsamt mer problematiskt över tiden. Man blir lött isolerad och väldigt ensam.

Stor del av ens lediga tid går åt till att supporta den andre. Det är i smått och stort. Det är både handgripligen, och mentalt. Blir lätt att allt snurrar runt enbart den enes olika behov. Svår spiral att ta sig ur. Man blir efter några år dränerad på energi och det är stört omöjligt att försöka förklara det.

Svårt att uppleva saker tillsammans. Eftersom det kan vara svårt, inte omöjligt men svårt, för en autistiskt lagd person att spontant känna av och lägga sig på samma sinnesnivå i stunden. 

Just när man får barn och de blir lite större ökar ju just behovet av spontana små beslut i vardagen. Här kan också problem uppstå som orsakar slitningar. Det blir slitsamt även för fullt fungerande par i relationer också ju, så tänk då hur det kan se ut om en problematik finns med i spelet hos en förälder.

Det är så oerhört svårt ibland att förklara vissa saker. Saker som inte går att förklara logiskt blir ibland omöjligt att förklara frustrerande!

Man känner sig också ensam i längden när den andre inte automatiskt känner av när det är läge för en kram, eller bara lite kort i vardagen bryta fokus för en kort liten stund och avdela uppmärksamhet åt ett annat håll. 

Ofta fokus på detaljer även om helheten går helt förlorad. Svårt att umgås gemensamt med andra eftersom samtalsmönstret kan avvika lite. Små skillnader får i praktiken stor betydelse i långa loppet. 

Men det är bara min personliga lilla erfarenhet. Finns garanterat andra som upplevt det annorlunda.

Handöar som sagt inte om svartmålning, utan tvärt om kan vissa saker rent av vara enklare eftersom alla rutiner gör att mycket flyter på bra i vardagen. Men som sagt man känner sig ensam.

Och jag skiter fullständigt om jag trampar någon på tårna. Min upplevelse är min egen!

Men ärligt talat det finns bra och mindre bra sidor av en relation när den här problematiken finns hos en av individerna. Det är både och. 

Nu har jag gnällt av mig. Som sagt finns positiva bitar också. Och allt är ju inte ens diagnos. Någons personlighet formas ju även av omgivning, uppfostran osv.. 

Alltså svårt att veta exakt vad som är asperger, och vad som är exempelvis dålig uppfostran bara, eller vad som helt enkelt bara är dåligt humör för stunden. 

Och jag som skriver det här påstår inte att min verklighet representerar allas. Och jag är väl medveten om stora individuella skillnader hos personer inom spektrumet.

Jag tror även själv att jag lutar lite åt det autistiska hållet i min personlighet. Jag har en dragning åt det hållet på skalan, även om jag kanske inte skulle säga att jag ligger så långt ut att jag nödvändigtvis skulle få en diagnos av doktorn. Men jag är lite mer aspie än NT. Om så bara några procent..

Det delförklarar nog lite hur jag kunde hamna i en relation me en. Och hur den relationen kunde hålla så länge ändå.

Och jag har även nära anhöriga, diagnostiserade som odiagnostiserade med starka drag, som jag naturligtvis inte hatar! Vissa tycker jag snarare mycket om skulle jag vilja påstå. Så nej något personligt har förekommer inte. Även att jag alltid haft lite udda personer som nära anhöriga under uppväxten förklarar nog också hur jag kunde hamna i en jobbig relation utan att kanske reagera i tid som jag gissar att andra skulle ha gjort.

Har en anhörig med det och han är jäkligt smart och faktiskt en av de roligaste människorna jag någonsin träffat.

Alltså kanske inte allra roligaste människan någonsin eller så, då skulle jag väl överdriva men han har en väldigt speciell och rolig humor. Han är omtyckt social, även om jag tror att de som inte gillar honom av nån anledning faktiskt undviker honom helt. Men det är en gissning bara.. Han är ganska självcentrerad men ändå på ett roligt sätt.

Han kan vara oerhört snäll och givmild. Bjuda på sig själv som få andra vid vissa tillfällen. Han är gift och har barn och allt det där men såklart har han ju lite speciella drag också. Ganska excentrisk av sig om man säger så. Och han är liksom av eller på. Det är lite allt eller inget över honom.

Grejen är dock att han är också väldigt väluppfostrad, vilket jag tror har varit till stor hjälp för honom i livet. Just hans uppfostran och hans sociala hyfs har nog maskerat mycket av hans lite negativa eller speciella drag om man säger så. Han är artig och så. Hans stora rättvisepatos är också till hjälp för honom. Saker SKA bara på ett visst sätt och han ställer gärna upp på människor helt osjälviskt när någonting är på tok.

Han kan ibland dock missa att SE människor om man säger så. Lite självcentrerad. Oftast faktiskt på ett positivt sätt eller vad man ska säga, svårt att förklara, men ibland får det såklart negativa följder. Men ärligt talat, det är ju inget unikt för just honom. Finns ju massor av sådana människor även utan diagnoser.

Jag tycker inte att hans fru verkar direkt missnöjd med livet, men såklart kan jag se att han nog inte är helt lätt att leva med. Han har såklart både positiva och negativa sidor. Som vilken människa som helst! Han är inte direkt fyrkantig alltid men när han väl fått för sig någonting då bara är det så. Fakta går inte alltid in. Han är ganska kul att diskutera med men ibland bara går det inte. Det är ingen idé att ha ett samtal med honom om vissa saker. Som att vissa saker förstår han bara inte? 

Man märker att han ser på andra människor lite logiskt och fyrkantigt. Förstår inte riktigt hur människor faktiskt fungerar. Han övervärderar eller undervärderar alltid andra människor. Han sorterar också in allting i fack väldigt kategoriskt. Han ser inte alltid nyanser och gråzoner. Dock vet jag inte om jag tycker att det ställer till det för honom särskilt mycket, han har haft tur och är på rätt plats i livet och han har verkligen lyckats hitta ett jobb som passar just honom. Vilket jag tror är få förunnat.

Rent generellt för honom så lyckas hans positiva sidor väga upp rätt så mycket för honom i hans liv. Och hans positiva och bra sidor driver verkligen ut.