autism partner

Jag är så glad över att hitta denna tråd. Har själv försökt starta X antal trådar vart jag skulle få input och bli klok på detta. Men de dog ut/någon missförstod...
Jag är gift med en man med en oklar, outredd diagnos och känner SÅ igen vad du funderar kring! I vårt fall märkte jag inget förrän vårt första barn kom. Hans mamma hade flera gånger pratat med mig om att han ju är "lite speciell" men jag såg aldrig tydligt vad det kunde innebära. Jag var själv blind för såna saker i början av vår relation el så tyckte jag bara det var lite gulligt och charmigt.
Men det är tufft! Ofta känner jag att barnens välbefinnande och att tillgodose behov endast hänger på mig, just i och med att han inte uppfattar signaler, tider, har svårt med rutiner etc. Han hör sällan vad någon säger och prioriterar sig själv och sina egna behov främst. Om barnen låter vid lek (ganska normalt) så kan han bli stressad och skrika åt dem att vara tysta. Hans standard svar till all form av liv och väsen är att skrika "SLUTA", och har sällan förmågan att diskutera ifall barn har åsikter /inte lyder.
Detta är bara några exempel. Jag kunde skriva en hel bok om detta.
Nu undrar säkert någon varför jag skaffade ett till barn med denna man, men det var främst för att jag själv växt upp väldigt ensam och tänker att ett syskon är en tillgång på alla sätt. Sen är jag övertygad om att det även är en trygghet för dem, också eftersom jag inte vet ifall vi kommer att hålla ihop så länge...
Har tänkt på separation redan i flera år men barnen är en av orsakerna till att jag stannar, eftersom jag inte vill lämna dem ensamma med honom, blir förhoppningsvis lättare när dom är lite större. Funderar ofta på hur barns utveckling påverkas av en sådan förälder, själv har jag även mina brister men jag gör så mycket jag kan för att kompensera för min man och hans "bristfälliga" föräldraskap.
Han är ganska krävande att leva med men jag älskar honom extremt mycket, trots att vi har kommunikationsproblem... 

Tack för svaret. 

Tack så jättemycket!

Jag älskar den här tråden, alla som delar med sig av extremt intressanta och personliga saker.
När jag började läsa fokuserade jag mest på min man (eftersom han garanterat skulle få någon diagnos om han ville genomgå en utredning) MEN ju mer jag lär mig om allt detta, desto mer känner jag igen flera av dessa "speciella beteenden" i mig själv! 
Så vad är nu sedan svart eller vitt? 

Detta vore intressant att höra.
Jag är själv ganska mycket medberoende i vårt förhållande, och minns att någon gång efter de första "rosa moln" åren så började vårt sexliv kännas lite orättvist. Jag försökte kommunicera mina känslor och behov men möttes då av orden "om det inte duger så får du bli utan" och han vände taggarna utåt.
Jag försökte en tid senare på ett mer positivt sätt men fick lite blandat bemötande... Ibland kunde han överraska mig med "nya idéer" men allt som oftast var det samma vanliga mönster.
Hans behov styr oftast och jag ger och njuter av att tillfredsställa honom, sedan njuter jag av mig själv "på egen hand" så att säga. Ibland är han närvarande men oftast inte. Han har inte tålamodet att vänta på mig. Men jag har vant mig vid detta upplägg. För övrigt så har vi sex ganska ofta och jag blir sällan nobbad ifall jag har lust. Han kan vara lite plump när han tar initiativ men oftast så är han lyhörd ifall jag visar vad jag vill. Det har fungerat eftersom jag själv är ganska undergiven och tänder på känslan av att bli tagen av någon på ett nästan djuriskt, lite primitivt sätt.