Vänja sig vid att inte ha några vänner

Tänk om man kunde vara en sån som har ett roligt och innehållsrikt liv? Någon som har vänner att ringa och som blir medbjuden på roliga saker. En sån som är en självklarhet att höra av sig till och som folk vill ha i sin närhet. En sån som folk bryr sig om. Jag har på senare år knappt firat min födelsedag av den enkla anledningen att jag inte kan komma på vem eller vilka jag skulle bjuda. Självklart har jag drömt om att ha en stor fest eller mysig tjejmiddag, och jag blir lika jävla ledsen varje gång jag kommer på att det förmodligen aldrig kommer ske. Varje dag tänker jag på saker jag vill göra. Konserter jag vill gå på eller platser jag vill besöka. Jag får liksom avstå från saker jag verkligen vill göra bara för att det känns så otroligt sorgligt att göra det ensam. Visst har jag provat att t.ex gå på konsert ensam. Flera gånger faktiskt. Men när jag väl har varit där  och sett alla kompisgäng som skrattar och har kul tillsammans så har det alltid slutat med att jag har gått därifrån för att jag känner mig så otroligt sorglig och ensam. Jag vill så jävla gärna ha några vänner men börjar ändå försöka vänja mig vid att inte ha några. Hur gör man ens när man är 30+? Är så fruktansvärt less på att höra att jag borde börja träna eller gå med i en förening, riktigt så enkelt är det inte. Som sagt så vill jag väldigt gärna ha vänner, men tänker att det kanske är bättre att vänja sig vid att inte ha några så jag slipper bli ledsen hela tiden.