Tja om du känner dig lurad så kan ju du fundera över hur lurad hans partner är som levt med svinet under lång tid och blivit lurad hur många ggr då? Och kommer förmodligen fortsätta bli lurad år efter år.
Du har chansen att sätta stopp för det och ge henne en chans att själv välja om hon vill fortsätta leva med ett sånt svin. Varför ger du inte henne den möjligheten?
Jag har funderat jättemycket fram och tillbaka men vågar helt enkelt inte. Han påstår att dom är ?i princip separerade? och då kanske det här gör mer skada än nytta om han nu ändå är på väg att lämna. Jag ville berätta när jag precis avslutat med honom, men fick då höra av dom flesta att jag var självisk som gör det bråkigt mellan dom och att det kommer drabba dottern värst. Det fick mig att backa och därefter har jag tappat modet till att berätta. Förmodligen för att jag gått och blivit helt deprimerad under den gångna månaden och inte har någon ork till bråk. Kanske hittar dom tillbaka till varandra när jag inte finns i bilden. Eller jag vet inte.. Vill helst bara glömma hans existens.
I början är jag avslutade med honom så gav alla omkring mig rådet att inte berätta för att det kommer skapa osämja mellan dom och det kommer påverka barnet. Jag lät bli att berätta och under den här månaden som gått så har jag tappat modet. Ifall hon någonsin frågar så kommer jag att berätta men vågar inte kontakta henne.
Har försökt blocka honom också några gånger men klarar av det i 2-3 dagar och tar bort blocken. Då har han alltid smsat och frågat hur jag mår osv. Nu har vi dock inte haft kontakt på en vecka och det sista vi sa var att vi ska ses nästa vecka på den sedan innan inbokade resan och säga hejdå. Vet innerst inne att det är idiotiskt och självplågeri men samtidigt så skulle det vara skönt med ett avslut och ett hejdå som inte är bråkigt och kaotiskt. Usch jättejobbigt detta.
Men va? Vad skumt att han avslutade dig om dom ändå separerade. Jag kommer aldrig förstå mig på logiken hos såna människor. Högst oklart. Tror att jag kanske struntar i resan. Eller ska iallafall försöka finna kraft till det så gott jag kan. Det känns inte bra trots att jag skulle vilja ha ett ?fint? avslut.
Jag hade velat veta såklart. Jag ångrar mig nu att jag inte bara sa det då direkt när jag avslutade med honom när jag var mer arg än ledsen.Nu känner jag mig för låg och deppig för att klara av det. Oroar mig jättemycket för att hon ska bli arg på mig. Han kommer ju definitivt att börja hata mig när jag berättar för henne och jag orkar inte med att båda dom eventuellt kanske kommer ge mig skit, ilska och hat. Inte just nu iallafall. Just nu går all min energi till att inte bryta ihop och gråta på jobbet på dagarna. När jag kommer hem så ligger jag mest och gråter och tänker. Skulle dessutom hon komma och ge mig en massa ilska så skulle jag krascha.
Det kanske är bäst att jag berättar för henne ändå nu när jag tänker efter. Då kommer han garanterat att hata mig och sluta höra av sig och det blir lättare att gå vidare. Då är nästa fråga hur jag berättar? Att ringa henne är en omöjlighet, klarar inte av tanken ens. Skulle bara bryta ihop.
Dessutom kommer han väl ändå påstå att jag ljuger. Kanske genom sociala medier, fast då får hon ett ansikte på mig. Det kanske blir ännu jobbigare?
Kanske bäst att skicka från ett anonymt konto. Eller ska jag ens berätta?
Mina killkompisar tycker alla att jag inte ska berätta för barnets skull, hälften av mina tjejkompisar tycker att jag ska berätta och hälften tycker att jag ska Skita i och gå vidare för att han förmodligen ändå gör bort sig med någon annan förr eller senare.
Kul ändå att alla killar helt plötsligt blir så engagerade i barnen när det kommer till något sådant.
Hans argument till varför han inte lämnat helt är att han kanske inte får träffa sin dotter lika ofta då. Nu när jag tänker efter så träffade han ändå henne bara typ varannan helg då han var med mig på veckorna och varannan helg så vad är ens skillnaden. Det var alltså bara en dålig ursäkt för att skydda hans lögn ????
