Kommer inte överens med bonusdotter

Min make och jag är förtvivlade över att min relation till hans dotter (17 snart 18 år) inte fungerar. När jag träffade honom, innan vi gifte oss, så var hon otroligt snäll och ville göra saker tillsammans. Hon var var sjuk i en ätstörning när jag träffade honom och det har blivit väldigt mycket värre. 

I samband med en konflikt som skedde när hon var under mitt ansvar och hennes pappa var utomlands så förändrades allt. Hon ville inte komma hem en kväll och ville sova ute trots att hon inte fick, det visade sig vara pga att hon var berusad. 

Vi gör ingen skillnad på mina barn sedan tidigare och henne. Allt är jämlikt och vi kan vara överdrivet noggranna för att det aldrig ska upplevas eller finnas känsla av att det görs skillnad. 

Situationen har blivit så illa att jag mest håller mig undan när hon är hos oss och vi har knappt någon dialog, hon går in på rummet så fort jag syns till. Min make förmedlar sån som hon tycker jag gör är jobbigt och jag försöker anpassa mig därefter, han blir som en förmedlare av hennes känslor gentemot mig. Hon kan vara väldigt elak mot sin pappa och har ett väldigt respektlöst sätt att behandla honom på som får mig att koka, han är verkligen världens snällaste och mjukaste. Hon kan skrika vulgära saker och bete sig otroligt illa. Han säger sällan till och det slutar oftast med att hon sedan blir abrupt snäll och vill handla något eller äga honom resten av dagen. Hon har ett behov av att nästintill sitta på honom när vi ser på film och jag får inte sitta bredvid henne, hon vill gärna hålla hans hand hela tiden. 

Jag försöker att inte vara i vägen men ibland kan jag bli så otroligt irriterad på att behöva lyssna till hennes utbrott och elakheter och plocka undan och städa efter henne. Hon har en förmåga att skita ned så mycket mer än normalt. När det kokar över så har jag tydligen en ton, som uppfattas som bitsk fast jag håller tillbaka och försöker formulera saker på snällt sätt, typ. Är du snäll och plockar undan när du är klar med matlagningen, eller stänger du frysen som piper för att du glömt att stänga den, osv. 

Nu vill hon inte vara hos oss varannan vecka längre utan en av fyra veckor pga ho tycker at jag är så jobbig. Min make blir arg för att han tycker att jag är otroligt mjuk mot mina barn, men jag förklarar att jag kan prata med dem och de lyssnar/förstår och jag behöver inte vara försiktig. Blir vi arga på varandra så kan vi skämta och skratta åt det senare. Hans dotter rymmer så snart jag försöker avbryta hennes skrikande. Hennes beteende är inget mina barn är vana vid och vi blir alla otroligt stressade.

Är det någon som har erfarenhet av liknande? Jag har tagit initiativet till att flytta ut då situationen är ohållbar och min make riktar sin ilska mot mig och tycker att jag borde kunna göra bättre, ab någon anledning så har jag inte förmågan och hur mycket jag än försöker så blir ingenting bra. 

Jag har extremt mycket tålamod med henne och gör allt för att de ska ha egentid, han är inte så initiativtagande så jag bokar bio, föreslår saker de kan göra tillsammans så att hon får ha honom för sig själv så mycket som möjligt när hon är hos oss. Det är svårt att hålla humöret uppe när jag inte får ett hej, ingen ögonkontakt, håller inte tider, så att jag behöver vänta uppe för att öppna porten, gömmer alkohol hemma, har vänner över som missköter sig. Samtidigt så ska man försöka erbjuda två andra barn en trygg tillvaro. Det är ingen som behandlar henne som en pestsmitta.