Glädjen som helt uteblev.

Hej, skriver mest bara för att försöka bearbeta, har inte många i mitt liv längre att prata med.

För sju år sedan träffade jag den kvinnan som jag ville spendera mitt liv med, första gången man träffat någon där ALLT stämmer, samma lite mörka och mycket sjuka humor, samma värderingar, samma tankesätt, ja allt stämde. Vi hade distans och respekt för varandra, under 6.5 år vårat förhållande har vi aldrig grälat, utan pratat med varandra istället och löst konflikter tillsammans. Vi kunde prata i timmtals om allt, det fanns inga hemligheter mellan oss utan vi pratade om allt.
Vi hade avstånd mellan oss, 25 mil, men träffades varje helg, alla lediga veckor, så istort sett lika mycket som vilket sammanboende par som helst, när vi inte var hos varandra så pratade vi massvis i telefon, skickade meddelande och videochattade. Vi hade varsitt barn från tidigare förhållande, de två kom överens från dag ett och såg varandra som syskon. Allt var perfekt.
Efter ca 3 år fick vi ett gemensamt barn, innan gjordes det upp att hon skulle flytta till mig, det var enda "kravet" från mig för att jag skulle känna mig trygg nog att skaffa barn när vi ännu var särbos, jag bodde i en större stad med mer möjligheter och bättre skola och aktiviteter för barnen, så min hemstad kändes som en självklarhet.
Men så blev det inte. Hon köpte ett radhus, helrenovering och så bestämdes det att jag skulle flytta hit när min stora son blivit lite äldre, det tog ungefär tre år av planering. Jag sa upp min bostad, sa upp mig från jobbet, ändrade vårdnad med min äldsta son som då var 12 år, han ville bo med sin mamma tills han iallfall skulle börja 7e klass och i oktober 21 så var jag fast sammanboende med kvinnan jag älskade mer än något annat.
Det började med att jag var lite nere, jag hade ju lämnat allt, alla mina möbler hade vi slängt eller sålt, så det enda jag hade kvar var mina kläder, mina vänner och min familj lämnade jag i hemstaden, så allt jag hade  ar min sambo mina barn och hennes vänner.
Som sagt var jag lite nere, jag vantrivdes på jobbet, arbetstiderna 11-21 samt varannan helg gjorde att jag aldrig kunde vara med, utan var det fest fick jag antingen sitta själv hemma eller åka hem själv tidigt, lägga mig själv och vänta på att min sambo lallade hem vid tre tiden. Jag påpekade flera gånger att jag kände mig ensam då hon flera dagar i  veckan satt hemma hos sin väninna medan jag var själv hemma. Efter ca en månad så började min galla bråka, jag var sjuk ofta, hade feber var och varannan dag, till slut blev det akut operation,  hade en svårt inflammerad gallblåsa och var nära blodförgiftning.  Lyckades dagen efter operation få ett nytt jobb som chef där jag hade mer kontroll över mina tider, så efter tre veckor på nya jobbet så åkte jag på lunginflammation,   blev väldigt dålig. Under dessa två -tre månaderna fick min sambo ta hand om det mesta, mådde skit psykiskt och orkeslös fysiskt, men iom att hon jobbar ca 3-4 timmar om dagen och jag 8-12 så blev det så att jag släppte mycket av hushållsarbetet till henne. hon hade slutat prata med mig om saker, sånt vi alltid pratat om innan, hon pratade bara med sin väninna, ville aldrig göra något, blev oerhört hemlighetsfull, bytte lösen på sin telefon och var väldigt kort i tonen mot mig samt att hon inte ville ha varken närhet eller sex längre.
Efter det att vi var på en fest hos grannen efter nyår där hon helt nonchalerade mig och istället visade ett väldigt intresse för en annan manlig gäst så surnade jag till, jag gick hem och sa att jag kändes lite som ett femte hjul. dagen efter så sa hon att hon inte älskade mig längre utan ville att jag skulle flytta ut så snart som möjligt. (4 månader efter jag flyttat in) så nu är jag här, älskar fortfarande henne mer än allt annat, iom att hon aldrig talade med mig om våra problem utan tog det med sin kompis istället så blev allt en överraskning för mig, istället så är jag snart hemlös, utan att äga en endaste möbel eller ägodel,  årslånga bostadsköer här, och ännu värre i min hemstad, där jag hellre vill bo med min äldsta son och min familj och mina vänner, gör jag det kommer jag tappa kontakten helt med min yngsta, men här har jag ingen, de "vänner" jag hade pratar inte med mig längre, de var ju hennes vänner och alla anser ju att det var mitt fel för att jag inte hjälpte till hemma (varit sjuk större delen av tiden jag bott här, plus gått bytt jobb en gång)
Jag är nu sjukskriven för akut depression,  har försökt ta mitt liv en gång och ofta ser jag det som den bästa lösningen, då behöver jag inte försöka förklara för min son varför pappa lämnade honom och flyttade.  Allt är skit, det enda jag ville va att vara en familj med henne som jag älskar,  och våra barn, men det kändes som hon inte alls ville det, utan att hon mest ville att jag skulle ta vår son så hon kunde umgås med sin bästis, hon kallade henne och hennes karl familj, men aldrig att jag, hon och våra barn var en.
Texten blev lång och grötig, bet inte varför jag skrev den ens, men har ingen att prata med om detta så jag antar att jag ville skriva min version av det hela, alla har ju hört hennes version av att jag aldrig hjälpte till hemma, men man tycks tydligen glömma bort att jag lämnade hus, familj, alla ägodelar samt varannanvecka vårdnad med min stora son för att ge oss en chans att vara en familj, allt hon igentligen gjort var att låta mig bo där, det var ju inte heller så att jag bodde där gratis, gav henne 12000kr i månaden för hem och hushåll.

Jaja, dags att sluta skriva innan bitterhet tar över.