Vad är problemet? Varför vill hon inte ha sex?

Du vet ju bäst när det gäller er relation såklart. På din beskrivning låter det som att ni har en bra relation för övrigt och det är givetvis värt en hel del även om det intima hackar och har mer att önska. Förstår din frustration. Har själv varit i de skorna och är väl det fortfarande i viss mån. Tor det kan vara bra att värdesätta det man har och försöka se det lite mer långsiktigt utan att förminska sig själv alltför mycket. Tror vidare att det är bra om ni kan ha en så bra dialog som möjligt om hur ni känner och tycker kring sex och ert intima umgänge. Kan öka förståelsen på flera plan. Sen tror jag inte man kan bortse från att man faktiskt och högst troligt är olika. Men, viktigt att få uttrycka sig om hur man tänker och tycker samt om hur man mår mm. Så båda förstår varandra mer. Kan du, så försök att tona ner dina behov/begär inför din partner och uttrycker dem hellre i ord. Behåll underhållet i kyssar och kramar och andra kärleksfulla handlingar och bygg genom dessa framtiden. Lättare sagt/skriver än gjort, jag vet :) Egen erfarenhet är att barnen tar mycket energi och tankar för att inte tala om prioriteringar. Självklart brydde jag mig lika mycket om barnen och gjorde min del av helheten, vilket även du verkar göra. Tror dock att det är vanligt och kanske naturligt så att det ändå blir olika och på olika sätt. En mamma är ändå en mamma utan att säga att det är konstigt eller fel. Tror man ser på det med lite olika ögon. Olika avslappnat och med olika perspektiv. Först nu när jag gått igenom en bra bit av den resan du beskriver som jag känner att det har tagit och tar för mkt energi från mig att känna den sexuella frustrationen. Känna hur den påverkar och påverkar mig. Är inte drivande sexuellt längre. Bryr mig inte lika mkt även om jag onanerar lite då och då för att hålla mig i trim och undan eventuella problem senare. Visst, vi har sex, men bara när min partner vill. Annars blir det inte bra och så skönt som man vill ha det ändå. Visst är det trist ibland. Trist att inte leva ut lite mer. Ser dock gärna till helheten. Ibland kan det vara bra att ta ett steg eller tre tillbaka, ibland kan det vara bättre att driva på lite försiktigt. Du får fundera ut en smidig väg som kan öppna upp.

Slå dig fri från dessa tankar, de grumlar vyn om dig själv och kanske även din partners vy om dig. Ta tag i träningen eller en hobby som får igång dig och ditt driv, så du visar att du har ditt egna. Kanske ser din partner på dig med andra ögon, kanske inte. Oavsett så kan det bli så att du mår bättre själv och ser det ni har med andra ögon. 

Mja, tror mer att det ligger mer där i mellan någonstans i perioder. Lusten kommer och går mer för vissa än andra beroende på vart man är i livet. KAN absolut bero på attraktion av olika orsaker, men är långt mer mångfasseterat än så om du frågar mig. Iaf sett ur ett längre perspektiv i en längre relation. Men vi har ju alla olika erfarenheter.

Ligger mycket i de meningarna, även om det känns jädrans trist för den med lust.

Håller inte med om att attraktionen är borta. KAN givetvis vara så, men kan lika gärna vara andra saker som spelar in, inte minst när man driver Familjen AB tillsammans. I detta fallet kan det lika gärna vara så att attraktionen har tagit en paus. Annat prioriteras med mera.

Meningen där med att älska sig själv, höga krav och kvävd av stress och barnen summerar det hela väldigt bra tycker jag. Tyvärr, så har jag märkt att både de höga kraven och oförmågan att älska sig själv hänger kvar även när barnen är lite mer självgående. O älskar man inte sig själv i hygglig mån (känner sig fin och sexig)...hur skall man kunna älska på riktigt då? Alltså ge sig hän och leva ut. Sen är det ju inte alla som har det med sig och i sig heller såklart. Alla är vi lite olika, men ändå lika :) Tror inte man kan göra så mkt mer än att finnas där och hjälpas åt, uttrycka sina tankar och kanske önskemål (kommunicera). Finna en kompromiss som funkar eller välja en annan väg.