Hur kommer man över en annan man?

 Jag är I samma sits. Gift o  3 barn, men när jag möte honom,  en man som jobbar där jag går i skolan så började jag få känslor.  Vi blev vänner på ett för några konstigt sätt eftersom den statusen vi har mot varandra som pedagog och elev. Han är förlovad inga barn och lite yngre än mig.  Vi har haft kontakt på helger lov och även under lektionen kan han skicka något sms. Han är inte min lärare men en pedagog i huset bredvid. Vi har fikat ute med varandra, kramats , delar känslor, problem och öppnar oss för varandra  nu ska han snart sluta så efter jag tagit några glas vin i min otroliga sorg, att jag aldrig kommer få se honom igen så skrev jag ett långt medelande om vad han betyder för mig i slutet av den skrev jag , jag älskar dig. Han har sagt att han gillar mig tackade för de fina orden de värmde honom och så skrev han att ja är en underbar person me stort hjärta för andra. De var hans svar. Innan de har han sagt att de känns konstigt och att han tycker de är jobbigt att han ska sluta. Något finns där ju tänker jag kanske inte lika starka känslor som jag har men inte så att han inte känner något alls. De jobbiga nu är att jag ska försöka svälja mina kärlekskänslor och ha honom som vän, jag vill inte klippa helt :( . De så jäkla jobbigt ja gråter ofta och vill bara vara med honom . Hur kunde de bli såhär ?. Jag tolkar ju honom som att han inte känner samma även om han inte sa de rätt ut. Han skriver med mig ändå och vill gärna ses när han slutat jobba där.  Han har inte tagit avstånd trots att han vet hur ja känner för honom. Vi får väl se hur de slutar,  kanske han inte vågar sålänge han jobbar där? Men jobbigt att han ej säger något , ja hade inte gått runt o berättat de ändå. 

Hej igen! Jag tänkte att jag, lite sent typ ett halvår, skulle tacka för svaren i tråden och uppdatera lite om hur det gått. Kanske kan det hjälpa någon annan i samma sits.

Mina känslor för den här andre mannen har nu pågått i två och ett halvt år, och precis som någon skrev i tråden så gödde jag förälskelsen, för att jag ville det. Det är så lätt att säga att det bara händer en, men det pågår något annat under som man kanske inte vet. Jag har gått i terapi i hela den här tiden och nystat i mina underliggande issues.

Hur som helst. Kort efter att jag startade den här tråden så vände det. Jag började sakta tröttna på den skruvade situationen, jag löste några knutar som fanns i relationen till min man. Känslorna för den andre har svalnat och vi ses mer och mer sällan. Det gör ont, men jag tuggar i mig det. Det har varit en erfarenhet som jag lärt mig av och jag har blivit starkare i mina andra relationer pga det. 

Jag och min man har det nu bättre än på många år och jag är lycklig i mitt liv. Det är mycket som jag fortfarande inte förstår om det som hände, men det är ok. Jag kan vila i det och der ger mig inte ångest längre.

Jag tycker att ni ska titta på TED Talk ovan om vad som ligger bakom ett sådant här beteende. Det är ofta komplexa psykologiska processer.

Jag tror på riktigt inte att jag kommer att se honom igen, och jag har inga planer på att försöka träffa honom. Jag gör bedömningen att det här blir bra i mitt liv, och jag är inte otrogen.

Men det är onekligen intressant att läsa era teorier och det hjälper faktiskt! Endast tiden lär utvisa hur det går. Jag kan uppdatera om ett halvår igen. 😊

Ja det håller jag med om, det går liksom inte att basera sina gränser på andras förmåga att kontrollera sig för då är det ju inte man själv som sätter gränserna utan andra.

Att försöka släcka en led genom att sluta slänga in vedkubbar och bara slänga på småpinnar känns ju inte som någon speciellt bra taktik. Så länge hon håller kontakten vid liv så kommer känslorna finnas kvar även om det kanske är i mindre omfattning och då även risken.

Men detta verkar vara ett ganska genomgående tema i "jag har känslor för någon annan" trådar, man vill för sitt liv aldrig släppa kontakten helt utan ska bara ha den kvar till varje pris och man hittar alltid 270 anledningar till varför den måste vara kvar.