Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Jag mår ändå okej nu, känns som att allt står still. Är på cykeldag 26 nu, vågar inte testa då jag inte tror på något denna månaden. Låter mensen komma (om den nu gör det). Kör inget progesteronkräm alls denna månaden då jag tog ett blodprov (egentest) för att se vart jag låg i för progesteronvärde. Det låg på 31. Enligt deras provmätningar ska det ligga på mellan 11-81. Men enligt Jenny Koos ska det vara på över 50. Så det är ju inte så bra känns det som 

Har ringt och tjatat på olika gynställen då jag vill göra en missfallsutredning och tillslut fick jag en tid den 1/6. Så får se hur det går då. Tänkte ta upp frågan om progesteron iaf. 

Stort grattis Ledsen! Håller verkligen alla mina tummar, troligtvis kommer det gå vägen denna gången. Men förstår helt känslan att inte kunna njuta :)

Hej vänner,

ursäkta ihopblandningen. Tråkigt med missfall hursom och hoppas att ni båda får en graviditet som vill stanna snart såklart.

Det puttrar på för mig. Den värsta nojjan har släppt. Hade ganska jobbiga nojjor fram till vecka 26-27 ungefär. Då betalade jag för mitt senaste UL, samt har varit inne en gång på förlossningen för jag tyckte inte jag kände henne på så länge men hon låg bara muppigt och var anonym. De var iaf väldigt snälla och välkomnande på förlossningen och jag kände mig inte alls ignorerad eller shamad för att jag var där som många berättar om. Nu sparkar hon hårt och ofta så jag tror jag har släppt det värsta. Har såklart andra nojjor nu när det närmar sig, att hon skall dö av tidig spädbarnsdöd mm samt att jag skadar henne på olika sätt men som sagt, det puttrar på. Jag är i 32 snart så det är inte bautalångt kvar. 

Angående progesteron så sa min läkare att det finns kvinnor som har en toppengraviditet vid 50 och det finns kvinnor som inte klarar av att behålla en graviditet vid 250 så det är svårt med progesteron för man måste mäta det i relation till ett dåligt värde på sig själv.

Jenny koos är jävligt bra! Hon har lärt mig mer än vad jag kunnat drömma om att få svar på inom vården. Allt hon säger passar inte alla såklart men hon har en sund grundinställning till kunskap om kvinnokroppen och det gillar jag. Jag slutade med koffein också när jag ville bli gravid och åt vitaminer samt tänkte på att äta näringsrikt och lagom. Allt på hennes inrådan. Koffein kändes verkligen som en bra grej att sluta med, det hänger fortfarande kvar och det kommer jag aldrig börja med igen. Stor skillnad på sömn och mående! Det fina är ju att det finns så gott koffeinfritt kaffe ändå så man märker ingen skillnad

Tror hursom att min kropp mådde som allra bäst när jag slutade stressa. Det är ju lättare sagt än gjort såklart men jag hittade ngt slags zen när under oktober och jag vill tro att det hjälpte. 

Ny här! Väntade sladdis och har aldrig haft missfall, men graviditeten verkar ha avstannat i 5+2 och nu blöder jag långsamt. Jätteledsen. Ska på återbesök om en dryg vecka.

Hoppas på att kunna bli gravid på nytt.

@Ledsen tack så mycket och jag håller tummarna för dig.
Inser här i tråden att jag kanske har en del att läsa på om progesteron och annat!

Jag har alltid blivit gravid direkt, mer eller mindre på första försöket. Så också denna gång. Tog ut kopparspiralen, sex en gång vid ÄL minus 5, "poff" så var jag gravid. Men denna gång gick det ju snett.

Har haft atomklockeregelbunden mens i 11 år (sen jag träffade maken) men hade utebliven mens i flera år mellan 20-30, så jag tänker att min hormonbalans är känslig och nu är jag ju 40 liksom...

Känner mig så tom, hur laddar man om liksom? Tänker på alla tappra med missfall och ofrivilligt barnlöshet år ut och år in och känner mig lite bortskämd men har ju mest mig själv att jämföra med.

Ledsen: jo visst har det gått fort men också skiiitlångsamt. Tiden är så muppig när man tittar på klockan hela tiden. Känns som en evighet sedan jag blev gravid men jag antar att det på sått å vis har gått fort. 

Tuffa veckor nu för dig fram till det första ultraljudet. Hoppas du lyckas må bra och behålla lugnet. Jag minns att jag också önskade att jag skulle spy och må skit hela tiden så man kunde få känna ordentligt att man är gravid. Men inget sånt alls, inte så mkt som en kräka. Lite lätt subtilt illamående bara. Alla bah: åååh men var glad för det.

Jag tar illamående vilken dag som helst i veckan kontra ångest och oro över ett nytt mf. Så jag förstår din önskan. Det är några tuffa perioder när allt bara står still, har tillåmed blödit en massa gånger, känns som man vill krypa ur sitt skinn när det händer. Har oftast kommit dagen efter samlag och ett tag ville jag knappt ha sex för att det var så jobbigt men sen landade jag i att sex är så jävla bra för fostret för jag matar ju hela kroppen och med det även min bebis med oxytocin och endorfiner och det är ju motmedlet mot kortisolpåslag från stress som är dåligt så då vande jag mig bara. I början, mellan v8-12 tog jag ju massa UL, det fick tiden att gå men jag va ju skitskraj ändå. Spökveckorna mellan typ 12-22 när man känner sig 100% ogravid var jävligt långa och jobbiga. Men på ngt sätt går tiden och hon är kvar. Nu kommer en ny oro. Jag har mantrat något under hela graviditeten, kloka ord jag hörde en gång och som har gett lite lugn ibland:

Inget förflutet har förändrats av att jag ångrar det och ingen framtid har förändrats av att jag ororar mig över den, så nu fokuserar jag på vad jag kan göra för mig själv här och nu. 

Ibland hjälper det! Stay strong vänner