Jag kan ju inte annat än säga att jag vet precis hur det känns när man genomgått missfall, försöker hitta sin väg tillbaka, månaderna går och hela jävla världen verkar spotta ur sig ett plustecken förutom en själv. Det suger fan deluxhårt. Jag hoppas att alla i tråden som stöttat mig genom ett sugigt halvår och som jag själv hoppas på att stötta inte känner någon sorg utan snarare en strimma hopp nu och är öppna för lite solsken i denna annars tuffa tråden. Efter att ha försökt sedan missfallet i maj så har vi nu äntligen fått vårt första positiva test. Jag är ju såklart en liten burk med blandade känslor nu kan man säga. Jag är ju förutom det uppenbara även lite skraj att jag skall vara en kvinna som är världsbäst på missfall och att samma story kommer upprepa sig igen. Det återstår ju att se såklart. Men jag tar med mig lite lärdomar från detta året och hoppas att de kommer till nytta för någon annan här i tråden:
-När jag inte orkade stressa längre, inte orkade känna något annat än acceptans inför situationen det var då det satte sig. När sorgen inte var det som tog över så blev detta alltså månaden som ägget fäste. Jag släppte kontrollen och försökte uppriktigt att njuta av livet istället. Jag är 35 år gammal och jag har såklart lite bråttom med barneriet men jag kände nog att nu får det fan va bra med hetsen! Framförallt vägrade jag stress i alla dess former! Jag accepterade ödet så hårt att jag faktiskt gick till läkaren och började diskutera letrozolkul och framtida IVF vilket slappnade av min hjärna sjukt mkt. Man kan ju tycka att det borde vara tvärtom, mer uppstressande men det var det inte för att jag vet att vägen fram till och genom IVF är svinlång. Så jag ställde mig liksom in på att jag kommer inte bli gravid på minst ett halvår till. Jag slutade med mina 1000 tester, slutade bry mig om alkohol och ciggarettbruk, käkade vad för skräp jag ville och missade tillåmed nästan min ÄL i min obliviance. Kan betyda något, kan vara slumpen. Men hur som helst lätt den bästa månaden hittills. No more fucks to give attityden räddade nog mitt psyke iaf och hade gjort det med eller utan plus på stickan, kan varmt rekommendera.
-När ÄL passerat så kom det i vanlig ordning en massa keffa symtom. Ont i brösten, ont i livmodern, trött och allmänt PMS?ig. Ni vet hur det är. Kan vara graviditet men kan också vara kroppens elaka PMS spratt. Såhär har jag känt nästan varje månad utan att vara gravid också. Legit ingen skillnad! Jag var rejält inställd på att även denna månad ta ett negativt test. Den inställningen gjorde att jag inte kissade på stickan en minut för tidigt denna gången. Skönt såklart att slippa 4 besvikelser innan mens eller plustecken. Jag såg det som att jag besparade mig stress och besvikelse. Mantrade att det spelar ändå ingen roll om jag testar. Jag blir inte mer gravid av det.
-Nu skall jag behålla den här IDGAF attityden så gott det går. Jag tänker vägra stressa upp mig! Får jag missfall så fanns det ingenting jag kunde gjort annorlunda ändå. Jag har ju tillåmed skjutit till lite progesteronvagitorer för att jag uppriktigt tror att det kan vara en möjlig orsak till mitt och många missfall. Men i övrigt, jag har 0% kontroll över allt kring graviditeten förutom min egen stressnivå. Det är på riktigt det enda jag kan göra för min graviditet. No stress! Ingen ångest! Ingen rädsla! Inget annat än att försöka må psykiskt bra! Jag kommer kanske att promenera lite extra denna gången och kanske inte bada i lösgodis och pizza heller men that?s it.
Jag har ingen kontroll så det är ingen idé att försöka! Väl värd läxa!
Jag hoppas verkligen att jag gett lite hopp och inte en massa förtvivlan men jag vet hur det känns som sagt när alla andra verkar vara världsbäst på att spotta ur sig ungar. Ta då med er två saker.
I förra veckan var jag också ofrivilligt barnlös med hjärtesorg över ett förlorat barn.
Nästa månad är det kanske ni som får ert plus men tills dess amigos? tranquilidad! Det är det enda ni kan göra för er själva och ert barn. Nästan allt annat är bogus.
Och ja, jag är i v 6 nu. Glömde svara