Någon som nyligen genomgått ett missfall och vill följas åt?

Beklagar allas missfall. Mina egna är det många år sedan nu men jag minns så väl känslan när det började störtblöda vid första graviditeten och när man upptäckte att liten dött på KUB-ul vid andra graviditeten. Båda gångerna (baserat på att symtom försvann ungefär vid samma tidpunkt båda gångerna) dog sannolikt liten i v9.

Vid tredje graviditeten vågade jag inte tro på att det skulle gå vägen. Först var det en milstolpe att genomgå VUL i v8. Därefter var det KUB-ul som var nästa milstolpe och efter det RUL. Efter RUL kunde jag så smått börja tro på att det inte skulle skita sig denna gång. Som tur var så hade jag flera ultraljud planerade efter RUL då det på VUL visade sig att det låg två gryn i magen. I höst fyller grynen 9 år. 

Totalt tog det tre graviditeter och 5 år att få levande barn. Det jag önskar att jag hade förstått under tiden var

1) Jag är inte misslyckad som kvinna bara för att jag har svårt att behålla en graviditet. Mådde skitdåligt över att det var både svårt för mig att bli gravid och att jag inte verkade kunna behålla dem när det väl tog sig (hade ett par gånger när jag misstänkte graviditet men det blev en försenad mens istället och mensen var som regel aldrig försenad utan kom nästan på klockslaget samma tid varje månad).

2) När man väl blir gravid efter ett missfall, försök att glädjas åt det. Du väntar barn, inte missfall.

3) Jag borde, efter mitt andra missfall, ha gått till någon på MVC och pratat om det hela för att bearbeta det som hände. Våra missfall samt att det inte tog sig där emellan höll på att ta knäcken på vår relation.

Lycka till alla!