Till den jag älskade…

Du var min soluppgång varje dag. Du var min ledstjärna och blinkande fyr i mörkret. Du var mitt livs största och enda lycka. Mitt livs kärlek. Den kom att bära upp kärleken för den lilla pojken. Vår son.

Allt jag gjort, var för vårt bästa i tankarna. Men likväl, var det han som fick dig känna lycka och må bra. Han gav dig känslor av välbehag som förminskade allt som jag lyckats med. Hans uppoffring var ringa. Lite vänliga ord och kanske några blickar.

Jag vet inte vem du är. Jag har färdats 25 år bakåt i tiden. Jag är 19 år och vilsen. Nu syns ingen ljusning i molnfri horisont. Det är mörkt och molnen täcker ledstjärnan. Det är mörkt och den välbekanta fyren har slocknat. Det är mörkt och min kompass är trasig. Mina tårar blänker inte i stjärnljuset. Ingen ser dom. Droppar ner mot den mörka marken.