Vi som startar IVF 2022

Jag förstår ditt tankesätt fullständigt, även jag tänkte så "denna gången ska jag inte vara glad förrän efter kubtestet" 

Men läkaren sa faktiskt; din inställning är lika viktig så försök att tänka positivt.

Jag vet hur svårt det är men mitt råd till dig; försök! Om inget annat så försök åtminstone tänka; "det som händer, händer jag kan inte kontrollera det" och försök ha en mer avslappnad inställning. Jag vet hur svårt det är, men värt ett försök :)

Jag hoppas det går vägen för dig!!

Här kommer en till uppgiven person - i väntan på IVF omgång 2 så gjorde vi en insemination. Hade en bra känsla denna gång och kände av flera tydliga gravidsymptom (blivit gravid 2 gånger genom insemination men fått MF). Testade negativt dag 12, vilket är den dag då jag testat positivt alla 3 gånger tidigare.

Testade igen dag 13 med testa-tidigt-sticka. Negativt igen.

Idag dag 14 så borde mensen ha kommit, testade igen imorse men det vart negativt igen. Min mens kommer alltid dag 14 men just denna gång när man bara vill komma igång med sina sprutor så dyker inte skiten upp, och inte är man gravid heller.

Ååhh så trött på att slängas mellan hopp och extrem förtvivlan. Så less på allt och alla dumma kompisar som fått barn så enkelt. Hade det inte varit för min höga ålder (36, inga barn) så hade jag pausat detta i ett år för snart orkar inte mitt psyke med mer sorg, men nu är det bråttom och jag vill hinna få flera barn innan biologiska klockan sätter stopp för det. Så tröttsamt och bittert 

Det där med vikten av att ha positiv inställning kan sticka lite i ögonen på mig, i ett år när vi försökte aktivt (och då hade vi stenkoll på ÄL varje månad mha Clearblue monitor) så hade jag en positiv inställning varje månad, trots att det gång på gång blev negativt. När jag till slut ?gav upp? min positiva inställning och istället blev bitter i ett halvår så blev jag till slut gravid genom insemination, alltså efter 1,5 års försök. Efter fyra månader vart jag gravid igen två gånger i rad (MF såklart) och under den tiden var jag på en riktigt bitter och dålig plats, men vart ändå gravid.

För mig känns det som att en positiv attityd inte gör ett smack, det enda som händer när jag försöker vara positiv är att jag bara blir mer ledsen när det blir ett negativt gravidtest för då hör jag hur min hjärna hånar mig och säger ?haha men dumma du, vafan trodde du skulle hända, klart det blir negativt, det borde du väl ha fattat tills nu?. Orkar inte höra den där jävla rösten nån mer - så ja nu förstår ni varför det sticker i mina ögon när läkare och partner tycker man ska vara positiv. Ska man bara vifta bort flera år av misslyckanden och sorg genom att ha en positiv attityd? Nej skäms till den läkare och partner som ger oss stackars kvinnor dåligt samvete när vi inte längre orkar vara positiva. 

Förstår exakt vad du menar, upplever också att jag blivit rätt avtrubbad på känslor nu och försöker inte tänka alls, speciellt efter den senaste tredje graviditeten när jag förlorade min lilla tjej i mitten av andra trimestern, dvs väldigt sent, det var så jobbigt så har nästan stängt ner helt nu. Känner mig bitter över att det ska behöva gå så långt, men man måste ju skydda sig själv också mot all skit man går igenom när man lever detta infertila liv år efter år.

Borde verkligen ha fått min mens idag, men den lyser med sin frånvaro. Jag är innerst inne säker på att jag inte är gravid för brösten ömmar inte vilket de gjort varje gång innan, plus att testet visade negativt igår på BIM, så ingen idé att ha något hopp. Men den lär väl komma imorgon, och då börjar vi med IVF omgång 2 på lördag (gonal-f).

Vi har gjort en missfallsutredning där de tog massa tester, vet inte alls vilka men gav ca 12-13 tuber blod och nåt test från underlivet, men de hittade inget fel så de säger att det var ?otur?. 

Vad menar du med grundligare utredning? Har ni redan gjort en utredning förut alltså?