Seperation, han vägrar...

Jag har fyra barn tillsammans med en man. Vi räknas numer som sambos, men har varit gifta (skilda sedan 3 år men ändå sambos). Enligt Tingsrättens beslut kring skilsmässan ska de tre stora barnen vara skrivna hos mig (fjärde barnet föddes för två år sedan, dvs efter skilsmässan gått igenom så det barnet står inte nämnt i de papperen). 

Nu har det gått så pass långt att jag verkligen inte klarar av det mer. Vill dels ta barnen och flytta "hem" till de trakter där mina anhöriga bor. Det skulle i så fall vara över 100 mil till deras pappa efter det. Men första steget är att jag faktiskt sökt en lägenhet åt honom - bara en uppfart mellan vår nuvarande lägenhet och den han i så fall skulle ha. Nära och bra för barnen, eller hur?! Det jag dock fått säga till honom är att jag vill testa på att bo som särbos ett tag. (Han vill inte erkänna att vi brutit upp från varandra utan låtsas som om allt är bra). 

Hur sjutton gör jag detta?! Han kan både vara aggressiv och världens underbaraste typ. Jag tvekar mycket just för att jag inte vet hur det kommer att bli efteråt. Jag har haft detta såhär i över 10 års tid. Jag är rädd och har varit det i flera års tid i hur han kommer reagera, göra och säga. Han har en gång sagt att han minsann kommer anlita en högt ansedd advokat som kommer misskreditera mig som mamma, om jag bryter med honom.... För er information så är det jag som tagit all föräldraledighet, BVC, den mesta vabben, lämning/hämtning, alla läkartider osv. Jag som har koll på mediciner, deras rutiner och allting. 

Funderar på att leta upp såna jurister som har 20 minuters gratis rådgivning och typ.... fråga 1-4 frågor till varje jurist. Bolla med dem. Skulle behöva ha kontakt med kvinnojour och liknande med. Men orkar jag dra igång en hel jäkla karusell??

Han var på det klara med redan innan att han inte ville ha barn direkt, att han var arbetsnarkoman. Det köpte jag. Och valde att behålla barnen då jag blev gravid. Men, att han dels skulle vara borta så mycket som han varit / är, och dels hur han behandlat mig / barnen under åren... Jag har inte orkat, inte vågat, inte vetat hur jag skulle agera. Så jag har fått spela med. Jag har tassat på tå och verkligen gjort allt för att han inte skulle bli arg. Men nu.. Nu känner jag verkligen att jag måste tänka på barnen. På mig. Inte på hans eventuella agerande.