Sambon vill ge det en sista försök... tills han fyller 40 sen kommer han totalvägra barn

Om du vänder på det och ser det ur hans perspektiv så kan det vara väldigt sunt att sätta en gräns. För att kunna bearbeta det man är med om och det man känner och landa i att ok, nu ger vi det den här tiden. Går det inte så går det inte. För det sliter säkert på honom också att leva i detta "limbo". För egen del och att se dig gå igenom svårigheter och må dåligt. 
Att jämföra med andra är inte hjälpsamt i det här läget. Män kan dessutom bli föräldrar längre upp i åldrarna än kvinnor.
Har ni någon samtalskontakt? Om inte kan jag varmt rekommendera familjerådgivning. 

Så två fel i det här fallet ska ge ett rätt?
Det handlar inte om ultimatum, det handlar om att för sitt eget välmåendes skull sätta en gräns. Annars kommer de båda riskera att må dåligt i längden.
Mer sunt då att lägga korten på bordet som mannen i det här fallet har gjort. Och sen är det ju då upp till kvinnan om hon "köper" läget eller inte?
Hon kan ju säga redan nu att jag kan inte acceptera en bortre gräns, för mig är det så här viktigt att jag inte kommer att ge mig oavsett. Och välja att lämna. 
Det har han säkert funderat på innan han sa som han gjorde, att säger jag så här nu så finns en risk att jag blir lämnad. Men man måste se till sin hälsa också.

Jag har också varit "på andra sidan". Vi hade ett barn och efter ett antal år började jag känna längtan efter syskon. Min man ville inte ha fler barn. Vi satte gemensamma deadlines långt fram, nu pratar vi år, då vi lät frågan bero helt och hållet för att sedan ta upp den igen. Jag hade kunnat välja att inte chansa utan helt enkelt lämna för det var för ovisst för mig. Eller så kunde vi ta upp det senare med förhoppning om att han ändrat sig. Eller så kunde han ha sagt 2 år senare att nej, jag kommer inte ändra mig - jag vill inte ha fler barn.

Hur man än gör så är det en jättesvår fråga. Den som längtar måste veta vad den har att förhålla sig till men även den andre. Och var och en måste fatta sina egna beslut utifrån vad man vet. Framtiden vet ju ingen något om?

Jag anser inte att han gör fel för han ställer inget ultimatum. Han säger bara hur han känner vilket han ska ha all cred för!
Jag har också full förståelse för att han inte vill det och där kommer kvinnans egna känslor och beslut in. Han har talat om vad han står och det är vad hon har att förhålla sig till. Nu råkar barnlöshet och frågan om att överhuvudtaget vilja ha barn eller inte väldigt känslig. Men satte man samma diskussion på andra parametrar i livet där man skulle kunna vara oense så är det inte så konstigt egentligen. Om jag vill flytta till Skåne och maken inte vill. Han säger att ok, om du kan fixa ett boende där som har 4 rum och stor trädgård för max 2 miljoner inom två års tid så kan jag tänka mig att flytta med dig. Jag kan följa med på visningar men jag har inte lust eller möjlighet att göra mer än så, jag har inte resurser till det nu pga jobb och annat. 
Då har mannen gått med på att bidra efter bästa förmåga men inte mer än så. Han har också sagt att det finns en bortre gräns på två år för att det här inte ska riskera att bli ett evighetsprojekt utan efter två år så måste vi lägga ner det här och gå vidare. Alla kort ligger på bordet, inga hemlisar.
Rent krasst så ser jag på det så. Men så har jag också varit där själv och jag är väldigt pragmatiskt lagd som person. 

Han har ju sex med partnern? Det är hans bidrag. Precis som i exemplet med Skåne, att följa med på visningar men inte mer än så. Att delta i en fertilitetsutredning kan upplevas som väldigt påträngande och invasivt, tro mig. 
Oavsett så måste detta få vara individens beslut. Man får inte tvinga någon till något, särskilt inte när det gäller barn.
Är man så pass oense så kanske man inte ska fortsätta tillsammans. Precis som att om min man hade velat bosätta sig på Grönland och jag inte ville det så hade vi kanske fått gå skilda vägar. Sen om han flyttar hem till Sverige igen? Då är det så. Men jag kan inte vänta och är inte beredd att chansa.

Exakt. Oavsett så är det individens rättighet att sätta sina gränser. 

Vari finns lögnen? Oavsett argument, så är det hans beslut. Precis som att det kan komma att bli hans sorg om 10 år om det visar sig vara som du tror. Han borde kanske gå och prata med någon för sin egen skull men det kan ingen heller kräva. Så det spelar ingen roll, ingen får ställa krav eller förvänta sig saker. Det man har att hantera och ödmjukt respektera och "ta in" är det som ligger på bordet exakt just nu. Ingen vet vad som händer imorgon, ingen.

Det skulle kunna vara så att TS stannar och accepterar tidsgränsen, fullt medveten om att det är så.
Sen ångrar sig mannen och känner att vid den tidpunkten så kanske han faktiskt kan orka ett år till. Och då får kvinnan fundera på vad hon tycker om det.
Eller så står mannen kvar vid sitt beslut och kvinnan väljer att lämna. Vilket mannen måste ha haft med i beräkningen redan nu, alltså "vad händer sen".
Var och en har rätt till sina beslut och innan man fattar dem och presenterar dem för andra inblandade så måste man ha funderat på vad de kan komma att leda till.

((Jag kommer inte lägga ut min story här, den finns förmodligen i andra trådar. Men jag har varit där. Jag har haft en man som använt sin mänskliga rätt att sätta stopp. Jag valde att stanna på grund av att vi hade ett gemensamt barn och att det inte vore rimligt att rycka upp honom ur en fungerande familj för ett icke-existerande barn. Dessutom älskar jag min man. Jag vill dela mitt liv med honom. Med de förutsättningarna, och min man förstod absolut att det här skulle leda till en kris och att vi kanske inte kunde fortsätta ihop, så låg nästa steg hos mig. Eftersom jag inte visste mer än just det han sagt så hade jag ingen rätt att gå runt och hoppas och leva i en förväntan om att han skulle ändra sig och lägga det på HONOM ifall det inte blev så. För den bitterheten skulle i efterhand äta upp mig. Att resonera som att han tagit något från mig eller snott mina chanser att bli mamma igen. Nej nej... Samtidigt ska man leva ett familjeliv, vara intima, planera framtiden. Det blir väldigt svårt (för de flesta) att hantera på egen hand. 
Alltså tog vi hjälp både enskilt och tillsammans. Lade bort barnfrågan helt, satsade tvärtom på så säkra preventivmedel som möjligt så att vi inte skulle hamna i en sits där jag blir gravid av misstag och han tror att jag lurat honom.  Han hade även planerat en sterilisering eftersom det var hans sätt att ta ansvar vilket jag inte kunde säga så mycket om. Sen ångrade han sig. Men först efter 10 år. I samband med att han skulle sterilisera sig så kom han på andra tankar, han tog mer stöd, funderade verkligen på vad det var som gjorde att han inte ville och insåg (hans ord) att mycket hade ändrats. Såklart eftersom det är skillnad på att prata om syskon när man är mitt i småbarnskaoset och även under barnets första år i skolan, än att prata om det när man har ett äldre barn.))

Personen har inte bestämt sig för att aldrig flytta. Personen har bara satt en gräns för hur pass stor insats hen är beredd att lägga. Om den andra vill lägga mer engagemang så fine men min gräns går vid det mest basala.

Som att bli gravid. Jag är med på att fortsätta försöka bli gravid tillsammans med dig på naturligt sätt i x antal år till för äldre än så vill jag inte bli som förälder.
Jag är inte intresserad av fertilitetsutredningar för det upplever jag som jobbigt/integritetskränkande/onormalt whatever utan då får det vara.
Mannen har i det här läget gjort precis det som kan förväntas, han har bara varit ärlig med att vid den här tidpunkten så finns en gräns och därefter kommer jag inte att vilja mer. Kvinnan har  alla kort på bordet, hon vet precis vad som gäller. Hon väljer själv vilken väg hon går nu.
Kanske ser vi ett nytt inlägg här om ett par år där hon undrar hur hon ska göra nu för nu är killen 40 och vill fortfarande inte.....