Sambon vill ge det en sista försök... tills han fyller 40 sen kommer han totalvägra barn

Så två fel i det här fallet ska ge ett rätt?
Det handlar inte om ultimatum, det handlar om att för sitt eget välmåendes skull sätta en gräns. Annars kommer de båda riskera att må dåligt i längden.
Mer sunt då att lägga korten på bordet som mannen i det här fallet har gjort. Och sen är det ju då upp till kvinnan om hon "köper" läget eller inte?
Hon kan ju säga redan nu att jag kan inte acceptera en bortre gräns, för mig är det så här viktigt att jag inte kommer att ge mig oavsett. Och välja att lämna. 
Det har han säkert funderat på innan han sa som han gjorde, att säger jag så här nu så finns en risk att jag blir lämnad. Men man måste se till sin hälsa också.

Jag har också varit "på andra sidan". Vi hade ett barn och efter ett antal år började jag känna längtan efter syskon. Min man ville inte ha fler barn. Vi satte gemensamma deadlines långt fram, nu pratar vi år, då vi lät frågan bero helt och hållet för att sedan ta upp den igen. Jag hade kunnat välja att inte chansa utan helt enkelt lämna för det var för ovisst för mig. Eller så kunde vi ta upp det senare med förhoppning om att han ändrat sig. Eller så kunde han ha sagt 2 år senare att nej, jag kommer inte ändra mig - jag vill inte ha fler barn.

Hur man än gör så är det en jättesvår fråga. Den som längtar måste veta vad den har att förhålla sig till men även den andre. Och var och en måste fatta sina egna beslut utifrån vad man vet. Framtiden vet ju ingen något om?

Jag anser inte att han gör fel för han ställer inget ultimatum. Han säger bara hur han känner vilket han ska ha all cred för!
Jag har också full förståelse för att han inte vill det och där kommer kvinnans egna känslor och beslut in. Han har talat om vad han står och det är vad hon har att förhålla sig till. Nu råkar barnlöshet och frågan om att överhuvudtaget vilja ha barn eller inte väldigt känslig. Men satte man samma diskussion på andra parametrar i livet där man skulle kunna vara oense så är det inte så konstigt egentligen. Om jag vill flytta till Skåne och maken inte vill. Han säger att ok, om du kan fixa ett boende där som har 4 rum och stor trädgård för max 2 miljoner inom två års tid så kan jag tänka mig att flytta med dig. Jag kan följa med på visningar men jag har inte lust eller möjlighet att göra mer än så, jag har inte resurser till det nu pga jobb och annat. 
Då har mannen gått med på att bidra efter bästa förmåga men inte mer än så. Han har också sagt att det finns en bortre gräns på två år för att det här inte ska riskera att bli ett evighetsprojekt utan efter två år så måste vi lägga ner det här och gå vidare. Alla kort ligger på bordet, inga hemlisar.
Rent krasst så ser jag på det så. Men så har jag också varit där själv och jag är väldigt pragmatiskt lagd som person. 

Inget av det spelar någon roll. Han har rätt till sin åsikt. Han bestämmer sina gränser. 

Fast då får det väl bara ett spel för galleriet, vill han inte så vill han inte. Och vill ha försöka två år till utan utredning så är det så.

vill TS forfarande ha barn så får hon väl inså fall separerar. En ska inte tvinga dig till att bli förälder för någon annans skull. 

och oavsett om dom påbörjar en utredning så vill Han kanske ändå inte bli förälder efter 40år. Somliga vill inte ha barn efter en viss ålder. 

Nej inget av det spelar någon roll, vill han inte så vill han inte. Lär dig respektera en annan persons vilja och önskan, ingen ska tvingas till något alls. 
TS får avgöra om detta är något hon kan tänka sig annars bör hon lämna relationen, vilket jag faktiskt tycker att hon borde ta sig en stark funderare på.

Du vet inte vilka förutsättningar TS sambo har skapat. vad vi vet så kanske han har genomgått en utredning med tanke på att han inte har barn sedan tidigare. 

vad har du för rätt att säga hur en människa ska te sig i en privat situation. Det finns inget rätt eller fel, det finns en mänsklig rätt och sambon ska inte behöva stå till svars för sitt tycke. 

det spelar liksom ingen roll vad du anser att han borde göra eller hur han borde agera. Om barnfrågan är viktig för TS så är kanske en separation det bästa för henne, för hennes sambo har klargjort vad som är för honom. Oavsett vad du tycker.

ha respekt för en människas val av liv 

 nej Och om du vet lika lite som mig så ska du väl inte sitta och spekulera i vad han har/inte har gjort eller vad han bör göra när han har sagt hur han faktist tänker göra. Han är ju helt ärlig mot ts när han säger 2 år till sen är det nog. Vad menar du att han ska vara ärlig om som han redan inte är?! Han säger att han vill ha barn Men inte om två år. 

jag förstår att inte bara varför du ska sitta och skriva alternativa lösningar till en man som du inte vet något om och som faktist har sagt att om två år så vill han inte mer. 

oavsett utredning eller inte så vill han inte efter 40år, så respektera det. du vet inget om hans intresse eller inte, precis som jag. Här gäller det bara att respektera en människa önskan och är inte den tillräcklig för TS så får hon göra slut

Han har ju sex med partnern? Det är hans bidrag. Precis som i exemplet med Skåne, att följa med på visningar men inte mer än så. Att delta i en fertilitetsutredning kan upplevas som väldigt påträngande och invasivt, tro mig. 
Oavsett så måste detta få vara individens beslut. Man får inte tvinga någon till något, särskilt inte när det gäller barn.
Är man så pass oense så kanske man inte ska fortsätta tillsammans. Precis som att om min man hade velat bosätta sig på Grönland och jag inte ville det så hade vi kanske fått gå skilda vägar. Sen om han flyttar hem till Sverige igen? Då är det så. Men jag kan inte vänta och är inte beredd att chansa.

Har TS man sagt att han bara vill ha sex en gång i halvåret? 

Han är ärlig om att han vill försöka två år till. Om han inte vill försöka med IVF så är även det hans val, hans gräns.