Hjälp!

Men seriöst. Varför skaffar du barn om du har så mkt psykiska problem. Är väl bättre isåfall att bara ha dig själv att fokusera på

Det är inte han som ska ta medicinen, så strunta i honom. Om läkare säger det inte är farligt att ta medicinen under graviditet så är det väl ingen fara? 

Ta med honom på nästa läkartid så att han får höra från en expert, om han inte lyssnar på dig. 

Sedan blir jag lite oroad också. Hur kommer det funka mellan er när barnet väl finns där? 

Och den personen har du valt att leva med?

Wow vad folk här inne är duktiga på att sparka på den som ligger.

Ts, hur långt är du gången? Känner du att du verkligen vill och orkar skaffa det här barnet, speciellt med tanke på hur din partner beter sig. Är du inte särskilt långt gånget har du alla möjligheter till en abort nu, att lämna honom, försöka få ditt psykiska mående stabilt och bygga upp dig själv och ditt liv. I framtiden kan en trygg och varm person vara din partner och pappa till dina framtida barn.

Om du ändå vill behålla ska du självfallet ta medicinen om du rekommenderats det. Det blir inget bra om du ska må dåligt hela graviditeten eller kanske få en förlossningsdepression sen. 

Också detta med din pojkvän. Mina barns pappa hade massor med röda flaggor som jag inte riktigt såg för jag var ung och superkär. Jag hade absolut inte valt honom att skaffa barn med idag. Man ångrar oftast inte sina barn, de älskar man ändå, men livet kan bli betydligt lättare med en snäll och kärleksfull partner. 

Din sambo ska inte lägga sig i din medicinering. Lyssna på läkare och BM. Be om att få en samtalskontakt/psykolog. För får du inte hjälp att ta tag i detta nu kan det bli mycket värre senare.

Nu vet jag ju självklart inte hur det är att vara gravid, hur det är med alla hormoner som löper amok, risk för förlossningsdepression mm, men jag vet hur det är att må psykiskt dåligt och ha barn samtidigt. Jag behövde/behöver fortfarande psykologkontakt och "egentid". Min fru behöver egentid för att få energi. Vi behöver även tid tillsammans för att få energi. Det är ett samspel.

Har du vänner du kan umgås och prata med? Något du gillar att göra eller som du skulle vilja göra? Ksn du hitta något som ger dig energi och välmående?

Exempel för mig: min fru tog upp rollspel som både hon och jag höll på med när vi var barn/unga. Så en kväll i veckan kopplar hon av med vänner, några glas vin och spelar rollspel. Jag spelar istället brädspel en gång i månaden med vänner samt har min träning där jag kör ett tretimmars pass en gång i veckan. Så vi har var sin kväll varje vecka som vi har bokat in ensam med vänner eller för träning. Är jag stressad i veckan sätter jag mig en stund med korsord för att koppla bort omvärlden. Sedan har vi även gemensamma intressen som vi gör mer spontant, men försöker se till att tänka på: "nu har vi inte gjort X på över en månad, är det inte dags för det igen?" Det vill säga, vi har byggt upp strategier för att må bättre, men det tog lång tid att nå dit och hade inte gått utan psykologhjälp.

Men tillbaka till dig: lyssna på läkare och BM. Försök få prata med kurator/psykolog. Troligtvis kommer de säga att du ska hitta något som kan ge dig energi och glädje (det gjorde min psykolog). Blrja i liten skala mm. Det utesluter dock inte medicinering - båda delar kan behövas. 

Det jag vill beskriva med detta är att hjälp finns att få och det kan bli bättre. Exakt hur är individuellt och därför behöver du hjälp från läkare, BM och kurator/psykolog. Och från din sambo. Jag hade aldrig blivit bättre om det inte varit för min fru. Hon har haft det jobbigt pga mig och mitt mående och behöver också hitta energi. Så även om din sambo beter sig illa så kan det bero på att även han mår dåligt. Och då är det svårt att hjälpa någon annan, hur gärna man än skulle vilja det. Skulle det vara så innebär det att även han behöver hjälp, men det kan vara mycket svårt att få honom att inse det.

Hoppas du får ut något av detta långa svar. Jag vill bara få dig att tänka att hjälp finns att få och att det är du som bestämmer över denna hjälp - inte din sambo. Och när du får hjälp så kommer det bli bra till slut.

Mår nog bättre än dig som är så inskränkt och bitter. 

Jag har inte såå mycket psykiska problem utan fått problem med att hantera mig själv pga att det är svårt att hantera sånthär utan medicin när man är van att få stödet från medicinen. Jag är världens bästa mamma till mitt barn jag redan har även fast jag mår så här sjukt dåligt just nu. Och definitivt en bättre människa än nåågon så vidrig person som du. Mår hellre såhär hela mitt liv än att gå ner till din nivå.

Ja, jag måste nog lägga fokus på mig och skita i hans teorier om att det inte finns psykisk ohälsa och att det bara är att skärpa sig.

Hans åsikt får stå för honom, detta är min kropp.

Ja, ibland undrar jag vad folk ens har bakom pannbenet. Det är dom det är synd om, inte oss normala människor med vett och hjärtat på rätt ställe.

Jag vill ha barnet och vårt förhållande är bra förutom när det kommer till detta och hans starka åsikter om mediciner m.m. Han lägger locket på och vägrar lyssna och prata om det. Men det är min kropp och mitt val! Så länge barnet inte påverkas så har han inget att säga till om.
Det är skönt att skriva här ibland och bli stärkt av andra så man kan tänka klart.

Tack för ditt svar! <3

Tack för ditt svar, hjälpte mig massa att kunna sätta detta i ett annat perspektiv.:)