Jag sörjer min katt ????

Det har gått två dagar och visst, det känns väl lite bättre, men det gör fortfarande ont och kommer över mig så jag bara gråter. Det är som om sorgen gör att hennes energi finns kvar nära mig och jag vill inte att hon försvinner.

Jag kommer in i sonens rum och förväntar mig omedvetet hennes lilla ljud, hennes sätt att säga Hej. Men det är tyst. Knäpptyst. Hon är inte här längre. Och det gör så ont i hjärtat. Jag vill inte känna, men vill känna. Hon blir som levande av att jag känner. Av att jag gråter. Då finns hon här hos mig, lilla pälsboll.

Jag förstår att det kommer att mattas av, men jag är helt överrumplad av smärtan och samvetskval och allt, fast jag vet att det var det barmhärtigaste som kunde ske. Hon var klar med jordelivet.
Lilla älsklingen, sov gott ??

Är det någon som kan relatera och ge några tröstande ord? ????

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-02-11 16:17
Mina hjärt-emojis blev bara frågetecken. Ledsen för det.

Det blir väl både jobbigt och trösterikt att de gör sig påminda efter en tid också. Som du skriver, det är fint. Jag ser fram emot den där ?vanliga? saknaden <3 Tack för att du delar med dig.

Det är ju en familjemedlem . Skit jobbigt.  Jag var tvungen att avliva min bästa vän efter fantastiska 16 år. Det var det absolut det värsta beslut jag tagit. Men jag gjorde det för honom. Efter all den kärlek och tillgivenhet han gett mig. Så är det mitt ansvar att se till att han inte lider en enda dag för mitt ego.  Tre år sedan nu i mars.  Saknar honom så in i helvete. Men är så tacksam för åren vi fick.  Folk som inte haft ett djur förstår inte .  Tiden läker inga sår . Men man lär sig att leva med det. 

Det är så kloka ord från er båda och jag förstår ju på ett logiskt plan att vi gjorde rätt. Men jag tror det kom alldeles för oväntat. Hon har gått på medicin för hypertyreos de sista 1.5 åren och jag inbillade mig att det var dosen som behövde justeras. Att det skulle sluta så här var jag inte beredd på.

Vår förra katt fick spondylos och fick smärtstillande den sista tiden. Det var också en stor sorg när vi fick ta bort honom, men vi var nog beredda på ett annat sätt. 

Jag skickade ett mail till veterinären för att få någon form av bekräftelse på att valet var rätt. Hon svarade igårkväll och det var såå tröstande att få höra dom orden. Att vi var osjälviska som satte lillans bästa först. Som sagt, även om jag vet att det var rätt så känns det så fint att få höra det också från den som sist träffade henne.

Tack för att ni delar med er. 
//