Jag sörjer min katt ????

TVÅ dagar? och du tycker det börjar kännas länge? Katter är ju IOFS självständiga djur och inte lika "nära" och hjälplöst tiggande med sina ögon som hundar (t ex)  Katter sköter sig själva och dör säkerligen med grace och värdighet...men ändå.

Jag beklagar sorgen. Det är inte lätt att missta en familjemedlem. Jag vet hur det känns. Jag säger inte att det går över men med tiden känns det lättare. Du får sörja, du får gråta och du får också skratta, ge dig tid att få känna såhär. Känn inget tvång att radera varenda spår i hemmet, om det känns jobbigt, låt vattenskålen och matskålen stå kvar eller om det fanns något annat som du starkt förknippar, en filt t.ex, låt den ligga kvar. Den där plötsliga tomheten är svår att hantera.

Jag sitter här i soffan med vår något speciella katt, 6 år i år. Den har varit ett stort stöd för mina döttrar som har haft (och fortfarande har) väldigt svåra tonår, en ovärderlig familjemedlem helt enkelt. Samtidigt kommer den ju inte att finnas för alltid, katter lever inte så länge som vi, och i alla fall en utekatt har ett mycket mera riskfyllt liv. Alla katter jag haft eller känt har varit speciella på något vis. Men samtidigt är de på många sätt samma - och så är det också med oss människor. När någon försvinner, så finns det andra som så att säga bär vidare på det som det är att vara människa. Vi är alla mer lika än vi vill erkänna. Och så är det också med katter. Skaffa en ny katt, så kan du minnas den gamla genom den. Sorgen går aldrig bort, men den blir lättare att bära med tiden.

Min katt fick flytta med min man då vi skiljde oss. Katten var min men hade varit brutalt skilja dem  åt, de var såna superkompisar. Katten gillade även mig, men honom snäppet mera. Av kärlek till katten fick hon flytta dit hon skulle bli mest lycklig. 

Jag saknar katten och har sörjt att hon försvann. Hon har det bra och lever än, men jag har sörjt henne som om hon dog. Det var det enda sättet jag kunde fixa det på. 

Jag beklagar :( 
Det blir vansinnigt tomt och inte minst att man tror sig höra tassljuden eller ser de i ögonvrån...

Du har förlorat en nära vän- låt det göra ont.

Man får sörja husdjur. Det blir ju en saknad och en tomhet och det tar lite tid att komma över. Vi har haft får i många år. De vi hade längst grät jag när den äldsta dog. Ett får liksom! Men vi hade haft henne länge, de var ett litet gäng som betydde jättemycket för mig. 

Känner en person som tog ut sjukdag när hennes katt dog. Men inte när hennes mamma dog

Det är ju en familjemedlem . Skit jobbigt.  Jag var tvungen att avliva min bästa vän efter fantastiska 16 år. Det var det absolut det värsta beslut jag tagit. Men jag gjorde det för honom. Efter all den kärlek och tillgivenhet han gett mig. Så är det mitt ansvar att se till att han inte lider en enda dag för mitt ego.  Tre år sedan nu i mars.  Saknar honom så in i helvete. Men är så tacksam för åren vi fick.  Folk som inte haft ett djur förstår inte .  Tiden läker inga sår . Men man lär sig att leva med det. 

Verkligen detta.

Att ta det beslutet är det värsta jag någonsin gjort. Jag var otröstlig. När jag tänker på det gråter jag fortfarande. Men det är ju som du skriver - att låta ett djur lida för sitt ego är fel. Men det är inte enklare för det.

Veterinären kan vara en stor tröst efter en avlivning av ett älskat djur. För tio+ år sedan hade jag en hund som fick cancer när hon var åtta år och det var bäst för henne att få somna in. Jag var sjuk av sorg och tog mailkontakt med veterinären och det blev några mail och jag fick så mkt stöd och tröst. Gick tillbaka och tittade på de mailen när det kändes jobbigt.