4-åring som ljuger?
Barn i den här åldern kan plötsligt upptäcka att det går att ljuga. Jag har arbetat många år i förskolan och jag lärde mig väl kanske till slut - på riktigt - när jag fick barn själv, kring den mest effektiva biten, kring hur man ska göra och den tillämpar jag på vartenda barn på mitt jobb sedan dess och det gör att jag faktiskt kan lita på barnen.
Varje gång ett barn säger någonting som jag tror är en lögn. (en lögn behöver inte vara en lögn. Det kan också vara barnets uppfattning av situationen eller att de faktiskt talar sanning) så ber jag dem berätta. Jag lägger ingen värdering alls utan matar på med frågor tills jag har fått en uppfattning om vad som hände och jag bekräftar också barnets känslor, utan att vara nedvärderande eller orolig.
När min son var 4 år, så sade han att hans pappa slog honom. Jag svarade i praktiken så här: "Men oj! Jag förstår att du är ledsen! Kan du berätta?" Min son sade: "Ja-a, pappa SLOG mig." varpå jag svarade Var då? Hur då? Hur mådde du då? Hur då, på armen - men nej, jag ser ingenting där, men det kan ju förstås göra ont ändå, även om det inte syns. Hur gjorde han med sin hand?
Och så fortsatte det, tills jag fick reda på att pappa hade råkat riva honom med sin nagel när han skulle dra tröjan över huvudet...
Så där gör jag med barnen på mitt jobb också. Det gäller att man har tid när man väl drar igång, och sällan är förskolepersonal/föräldrar så elaka som barn påstår, men man måste ju trots det bekräfta känslan. Jag vet inte hur många gånger per vecka jag säger att: "Jag förstår precis vad du känner. Det är verkligen jobbigt när man känner sig orättvist behandlad/att man upplever att någon sade så till dig/att pappa tog på dig överdragsbyxorna och råkade göra illa dig eftersom hans gummisnodd på jackärmen gick sönder så att du fick den på magen." (autentiskt exempel från idag - men nu är det kanske bättre? Känns det bra nu? Vill du ha ett plåster?)
När barn VERKLIGEN råkar illa ut (som tur är, så är det inte ofta) så brukar de vilja prata om vad som - verkligen händer då.) Dessutom har barn en tendens att inte ljuga mer om de vet att någon verkligen lyssnar och tar dem på allvar. Sedan lär man ju sig som förälder/förskolepersonal att bara för att man skrapar knät, så är det inte Kalle eller Olles fel, typ, lika gärna som man lär sig att ja, Pappa här, kan tvinga på ungen brallor utan att det är katastrof och då måste man ju säga att: "Vet du vad, det är 5 grader kallt ute, man kan inte gå ut utan byxor och pappa slår inte dig för att han till slut fick på dig brallorna."