Ni som har era barn placerade i familjehem

Mitt barn fick lvu baserat på vissa lögner, det hävdes visserligen väldigt snabbt och barnet togs aldrig ifrån mig men det har verkligen satt spår i mig. När jag försökte få en förklaring så fick jag höra att handläggaren gjorde det för att markera.

Jag hade lämnat en våldsam relation och var på trygg plats när detta hände. Stora delar av utredningen fick intern kritik och dom fick göra om och ta bort delar då det tom stod rena lögner i den. Det är väldigt kortfattat hur illa det blev för oss och jag känner att samhället svek mig och mitt barn något enormt. Jag hade tur som kunde bevisa det som inte stämde i utredningen, det hade kunnat sluta mycket värre. Jag tror absolut att dom flesta som arbetar med sånt här gör sitt bästa men ibland blir det fel. Dessutom rådde socialtjänsten mig till att inte låta barnet träffa sin pappa. Som tur är pratade jag med en advokat innan och rådde mig till exakt tvärtom då hon hade varit med om att föräldrar förlorar vårdnaden om dom håller barnet/barnen borta trots att den andra utövar våld. 

Vi har ett bra liv idag men jag känner fortfarande enorm ilska mot myndigheter, jag kan inte komma över hur vi blev behandlade.

Med det sagt, utan att veta hur det är att ha barn som är familjehemsplacerade, så tycker jag att det är bra med fler lagar som skyddar barnen istället för tvärtom. Jag tycker dock att socialtjänsten borde granskas mer för att minimera misstag. 

Har sett väldigt många ungdomar från fruktansvärda hemförhållanden, som haft det bra i sina familjehem, men där det ständiga hotet om tillbakaflytt hänger över dem som ett damoklessvärd.
Det hindrar dem från att känna trygghet Messina fostersyakon, de vet aldrig var de kommer att befinna sig 6 mån senare.
Jag vill att barnen skall vara så trygga som möjligt. 2 år låter dock som väldigt kort tid. Samtidigt så är det lång tid för ett barn, och lagen skulle ge större stabilitet under barndomen och uppväxten