Bör jag be om utredning?

Här låter det helt onödigt att utreda, det kommer bara ge henne problem senare i livet och vem vill bli stämplad med massa diagnoser?

Hon klarar av skolan och har vänner vilket måste vara bland de viktigaste i livet. Blyghet och kräsenhet försvinner mer och mer med åldern. 
Att hon har svårt att uttrycka känslor är kanske för att hon inte litar på er, och helt ärligt hur många vuxna uttrycker egentligen sina känslor? Dock är det väl något ni kan träna på med henne, kanske är det ni föräldrar som behöver hjälp med föräldrarskapet.

Hur seg är hon på morgonen? Tar det flera timmar så kan jag förstå att du vill utreda. Och hur ofta och länge har hon utbrott?

Jag förstår inte riktigt svårigheterna hon har med kompisarna? Det nämns aldrig. Jag själv var väldigt blyg som liten och har ändå haft några kompisar hela skoltiden. Bara för att man är blyg så kan man hitta kompisar om man nu inte är så rädd att man inte vågar prata med någon, men uppenbarligen pratar ju TS dotter med andra barn.

Tack och lov att inte diagnoser var inne på min tid, hade säkert fått något bara för jag inte var tillräckligt i mallen som barn. Exakt vad ska en diagnos hjälpa henne med? Jag ser bara att det kommer ställa till det. 

Skönt att fler känner igen sig. Tyckte också mkt av TS dotters beteenden stämde in på mig som barn och har inte några problem idag som vuxen. Jag tänker om man kan ta åt sig av det som undervisas i skolan (normalbegåvad och kan koncentrera sig) samt har någon/några vänner så är det runt om inte så superviktigt. Har man någon ätstörning så kan man behöva hjälp att bota den såklart. Var själv som barn extremt kräsen och åt inte mycket av vad som serverades, jag var smal men mådde bra och det där har växt bort sen långt tillbaka jag är mindre kräsen nu än de flesta jag känner.