Jag får ingen närhet alls av min man

Hej! som rubriken lyder så är mitt (kvinna 26-29 år) och sambons (man 30-33 år) sexliv totaldött. Nu har vi inte haft sex sen i Augusti förra året och innan dess var i februari 2021 så ja just nu snittar vi på två gånger per år. Vi har två små barn ihop vilket är varför jag fortfarande stannar kvar. Lite kort om våran "sexhistoria": I början av förhållandet hade vi sex rätt ofta, oftast på mitt initiativ dock men jag har alltid haft en högre sexdrift än min sambo, men när vi väl hade sex så var det passionerat och verkligen underbart i perioder (dock hade jag velat att han ville testa på sex på andra ställen än sängen och soffan men ja man kan inte få allt). Desto mer tiden går desto mindre vill sambon ha sex. Lite över två år in i förhållandet har jag börjat gå i tankarna att att göra slut, men, då blir jag gravid (trots korrekt användning av preventivmedel). Spola framåt fyra år och jag håller nu på att gå sönder totalt. Det finns ingen närhet över huvud taget i vårat förhållande. Varje gång jag närmar mig sambon så visar han total avsmak, han har ingen lust alls och känns som han äcklas av min blotta närvaro. Han vill inte hålla handen, han vill inte kramas, han vill inte pussas, han tar aldrig initiativ till något av detta heller. Han ger aldrig komplimanger heller och vi sover inte ens i samma säng längre för han säger att han sover bättre själv och att vi stör varandras sömn om vi sover i samma säng. Jag har alltid varit väldigt noga med att det inte ska få kännas påtvingat för att han förhoppningsvis ska komma till mig så småningom, men det sker aldrig. Jag har förtryckt alla mina känslor vad gäller detta eftersom varje gång jag tagit upp det med sambon så har han blivit helt avstängd emotionellt och sen har jag ofta fått "silent treatment" som kan hålla på i flera dagar. I villet fall, för två veckor sedan brast det totalt för mig och jag släppte loss alla mina tankar till sambon, hur dåligt jag mår över detta och jag frågar han vad vi kan göra åt det. Jag ger massor av förslag som relationsövningar, prata med psykolog, gå på dejter och försöka skapa en romantisk stämning, parterapi (hittade flera parterapeuter i vårat område och sa att han kan välja om han vill ha manlig eller kvinnlig terapeut, det han känner sig bekväm med). Som vanligt vill han inte göra något åt något utan han tycker jag gör en höna av en fjäder för han är helt ok med att inte ha sex eller någon närhet och han tycker allt är bra som det är. Och sen insåg jag att nej, han kommer aldrig ens försöka ändra detta och det gör så otroligt ont i hela mig för det visar att han älskar inte mig längre, han bryr sig inte ens om mig. Sen dess har jag hamnat i ett mörkt hål, tankar om att ifall jag ska vara med barnens pappa (vilket är min högsta önskan) resten av mitt liv så kommer jag aldrig få ha passionerat sex igen, jag kommer aldrig få känna mig åtrådd igen, jag kommer aldrig få fysisk närhet när jag mår dåligt och bara behöver en enkel jävla kram. Sen började jag tänka tillbaka på tidigare förhållanden, specifikt ett förhållande där sexet och den generella fysiska kontakten var helt underbar, dessa minnen tänker jag på hela tiden nu och dem väcker sig starkare, jag fantiserar om hur jag träffar denna personen och vi har fantastiskt sex och sen delar den där underbara närheten som jag saknar så otroligt. och pga detta känns det som att jag är otrogen mot min sambo för jag kan inte sluta tänka på detta. Har sån ångest varje dag nu att jag skulle kunna spy, liksom är detta mitt liv nu resten av livet. Kommer jag aldrig få uppleva ett uns av kärlek eller omtanke igen? Gråter varje dag, försöker komma på andra tankar och har börjat träna mer och  hittar på massa aktiviteter med barnen och lyssnar på poddar etc.. Men jag lyckas inte förtränga mina känslor denna gången som jag kunnat tidigare. Vad ska jag göra?! Jag vet varken ut eller in allt bara känns suddigt. Någon mer som har det såhär? Är det vanligt? Är jag egoistisk i mitt tänkande? Hur kan jag i så fall göra för att inte känna dessa känslor?