Imorgon släpper jag bomben.

Är det inte bättre att vänta tills yngsta fyllt 18? Det är ju bara ett par år kvar.
Varför komplicera det och stöka till nu när barnen fortfarande bor hemma och vi är mitt uppe i en pandemi.
Vänta 3 år kan du nog och då hinner du planera medans du väntar och hitta en vettig lägenhet, samt hinner landa i beslutet. 

Jag tycker du borde ha klart med lgh först. Det är såå jävla jobbigt att bo ihop när man bestämt att man ska flytta isär. Tänk nu på att du gör slut, även fast ni inte grälar, varför ska han hålla sig hemma, det kan bli då att du får dra hela lasset därhemma, han mår piss, är med polare, kanske, worst case scenario, börjar festa, borta hela helgerna...Så kan det bli, är du beredd på det? Fixa ett boende innan du släpper bomben, mitt tips.

Imorgon har jag planerat att förklara för min sambo att jag tycker vi ska flytta isär.  Men jäklars vad jobbigt det känns. Vi har varit ihop 24 år, har två barn ihop som är 17 och 15 år. Jag hoppas hoppas att dom ska ta det bra. Det är mycket pga dom som jag skjutit upp det.  Men jag måste göra detta nu, jag mår skit här!
Grejen är att alla tror att vi har det så bra. Vi grälar aldrig. Men å andra sidan har vi aldrig kul heller. Vi mumlar ett hej eller god morgon när vi ses. Sen kanske vi pratar lite väder och vind, och det är allt. Vi gör aldrig nåt ihop längre, har inga intressen ihop. Så han borde också känna att detta inte är hållbart, förhoppningsvis. Det skulle göra det enklare. 

Men hur säger man det? Och efteråt sen? Lär ju ta ett tag att få tag på lägenhet. Bor man kvar ihop denna tid som inget hänt? Banken bör man boka in ett möte hos va? Nåt annat jag ska tänka på? Vi är inte gifta Men förlovade. Och vi bor på en gård så det är inte bara så att ta sitt pick och pack och dra. 

Jag är så nervös,  han är ju egentligen genomsnäll. Vill inte att han ska bli knäckt. 

Jag hade blivit väldigt besviken om min partner efter 24 år helt plötsligt säger att han vill separera utan att ha ens nämnt något om det tidigare. Att släppa en bomb som du skriver tycker jag är elakt. Hade du tagit upp era problem och att du funderade på separation tidigare hade ni haft möjlighet att försöka hitta tillbaka och rädda relationen. Eller inte, men då hade det inte kommit som en total chock för din partner åtminstone. Men hoppas det blir bra för er alla i slutändan.

Jag var den som fick höra-"Jag vill skiljas, jag älskar inte dig längre och flyttar så fort jag kan". Tre v senare på vår 21:a bröllopsdag packade han lite kläder och lämnade mig i ett stor hus,  två ( av fyra)  hemmavarande barn och två hundar. Det knäckte mig totalt. Två år och åtta månader senare insåg jag att jag blev befriad, inte dumpad och övergiven. Jag är honom evigt tacksam att han tog steget för jag skulle aldrig gjort det. Min lojalitet och förnekelse stod i vägen för förnuftet. 

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra. 

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt. 

Vad har hindrat dig från att göra något åt saken? Säger du annat än hej på morgonen, intresserar du dig för hans intressen? Föreslår du säker som par? Låter som samma vanliga gnäll, "ingen passion, jag vill att mitt liv ska vara som en såpopera" men grattis till vad som låter som ett misstag, dina barn kommer bli sura och din sambo ledsen.