Imorgon släpper jag bomben.

Som vanligt tänker ingen på barnen. Me, myself and I..

Imorgon har jag planerat att förklara för min sambo att jag tycker vi ska flytta isär.  Men jäklars vad jobbigt det känns. Vi har varit ihop 24 år, har två barn ihop som är 17 och 15 år. Jag hoppas hoppas att dom ska ta det bra. Det är mycket pga dom som jag skjutit upp det.  Men jag måste göra detta nu, jag mår skit här!
Grejen är att alla tror att vi har det så bra. Vi grälar aldrig. Men å andra sidan har vi aldrig kul heller. Vi mumlar ett hej eller god morgon när vi ses. Sen kanske vi pratar lite väder och vind, och det är allt. Vi gör aldrig nåt ihop längre, har inga intressen ihop. Så han borde också känna att detta inte är hållbart, förhoppningsvis. Det skulle göra det enklare. 

Men hur säger man det? Och efteråt sen? Lär ju ta ett tag att få tag på lägenhet. Bor man kvar ihop denna tid som inget hänt? Banken bör man boka in ett möte hos va? Nåt annat jag ska tänka på? Vi är inte gifta Men förlovade. Och vi bor på en gård så det är inte bara så att ta sitt pick och pack och dra. 

Jag är så nervös,  han är ju egentligen genomsnäll. Vill inte att han ska bli knäckt. 

Som skilsmässobarn så vet jag av erfarenhet. Det finns inga lyckliga skilsmässor och det är bara föräldrarna som försöker intala sig själva att det blir bättre för alla för att må lite bättre. 
Det är ett helvete att se den ena föräldern sviken och lämnad, behöva flytta och bo varannan vecka. Hela ens trygghet försvinner. Och hur man tar en skilsmässa som barn har inte enbart med ålder att göra, så det var ju väldigt ointelligent skrivet av dig. Hur tänkte du där? Barn som närmar sig eller befinner sig i tonåren är dessutom i en väldigt känslig period i livet.

Nu ska ni få uppdateringen. Och Herre Gud vilket lättnad, allt gick så smidigt. Han tyckte också att detta är en bra idé. Även han har ju märkt att vi inte har det bästa förhållandet. Och han är helt inne på att vi ska skiljas som vänner och hjälpas åt. Känns så fruktansvärt bra nu. Nu ska vi ta det med barnen också när stora tjejen kommer hem till helgen. Men då vi båda är helt överens och inga tårar eller hårda ord så är jag rätt övertygad om att detta kommer barnen ta bra. 

Tusen tack till er som stöttade mig här igår. Behövde det.

Värsta nu bli att berätta för min mamma då hon ser min sambo som en svärmorsdröm. Och att lämna min katt. 

Nej, inte bara ditt ansvar att se till att något annat händer men efter vad du skrivit här har du inte gjort ett skit för att förändra er situation till det bättre eller fått något som helst att hända. Du till och med använder hånfulla smileys och uttrycker ett förakt för de som frågar vad du gjort för att rätta förhållandet och du gottar dig i att du ska ?släppa en bomb?. Hur du väljer att uttrycka dig visar vilken låg nivå du ligger på, du är så sorglig att jag nästintill tycker synd om dig faktiskt. Lilla kraken!

Måste du skilja dig så måste du men.......Jag är skilsmässobarn och mina föräldrar skiljdes när jag var 17 år.Timingen kunde inte bli sämre för min del, min bror som var min  förebild flyttade ut i samma veva, min bästa vän flyttade utomlands. Min första kärlek som hållit då i tre år gjorde slut, min mor träffade en bosnier som hon tog in i huset samtidigt som min far träffade sin älskarinna.(älskarinnan och bråken var anledningen till att de separerade)

Allt detta skedde på ca 2 månader, jag blev ensam och tog min flykt till cannabis och  till en kompis som var missbrukare. Även han svek mig och kvar blev jag med en hasch psykos, jag är 45 år idag och har tyvärr aldrig hämtat mig från all ångest som blev för mycket på en gång.Jag har gått vidare men smällen blev tung och själen är ärrig. 

Mina föräldrar sket i mig i ett väldigt känsligt läge, de slutade bry sig om mig pga av egen smärta vilket  jag förstår på sätt o vis. Jag blev ensam, men det betyder ej att ni kommer göra likadant.Presentera ej nya partners för fort för era barn, det kan vara känsligt. Lycka till och ta hand om er?????