Jag har ett dilemma

Nu ska jag gå emot strömmen lite här och tycka att inte bara pappan gör fel, utan också mamman..!

Det är inte mammans rättighet att kräva att han inte ska få träffa någon ny. Hur ont det än gör är det något hon måste acceptera att han hellre vill vara med dig än med henne. Och hon har inte heller rätt att vägra låta barnet komma till er eller till syskonets kalas bara för att hon vill ställa krav på att du inte ska vara där.

Men pappan borde inte ha ljugit för mamman utan stått för att ni har träffats, och han borde såklart inte ha lovat från första början att barnet inte ska träffa dig. Han borde stå upp för er relation och för mig ringer massor med varningsklockor om den här mannen. Varför ville han inte berätta om dig, ville han ha kvar exet som en plan B ifall det inte skulle funka med dig? Saknar han ryggrad? Skaffa för Guds skull inte barn med honom i alla fall, inte på många år och absolut inte innan han bevisat att han är mogen att hantera konflikten med exet utan att ljuga och smussla.

Vad gäller underhåll så ska inget underhåll betalas om barnet vistas tillräckligt ofta hos den andra föräldern, dvs den barnet inte är folkbokförd hos. Jag minns inte exakt gränsen men det behöver inte alls vara halva tiden, har för mig ca åtta nätter per månad? Om föräldrarna har delad vårdnad och pappan vill ha barnet hos sig men inte får det pga att mamman inte vill låta det komma för att du är där, då tycker jag pappan gör helt rätt som vägrar betala underhåll. Om barnet bor hos er slipper ju mamman utgifterna de dagarna, så då kan hon bara låta barnet ha sin lagliga rätt till umgänge med pappan så får hon sin avlastning ekonomiskt. Och ni kan också köpa kläder mm till barnet, precis som man ska göra vid delad vårdnad.

Mamman får inte hindra umgänge eller använda det som ett straff för att pappan inte vill vara tillsammans med henne. Det är ett väldigt allvarligt fel mamman gör! Barnet har rätt att umgås med pappan och att få bygga en relation med dig också, eftersom du är en del av pappans liv nu.

Man kan faktiskt träffa någon som allt klaffar perfekt med, och man bara vet från början att det kommer att gå bra.

Min syster flyttade ihop med sin man knappt två månader efter att de träffats, hon hade barn sen innan men de var tvärsäkra och de ansträngde sig att barnen skulle få en fin relation med den nya mannen. Samtidigt som min syster och hennes man lärde känna varandra, fick han lära känna barnen och komma in i deras familj. De är fortfarande lyckligt gifta såhär 15 år senare. Men då motarbetades de inte heller av ett svartsjukt ex som ställde krav på att barnen inte skulle få lära känna den nya partnern.

Varför de valde att flytta ihop så snabbt har delvis praktiska orsaker, han bodde i andra änden av landet och de ville inte sätta sig själva i ett slitsamt långdistans förhållande, utan beslutade sig helt enkelt för att satsa och göra allt för att det ska fungera.

Barnen hade inga problem med att ta till sig den nya mannen, barn är anpassningsbara och han var väldigt mån om att lära känna dem och vinna deras förtroende. Det blir ju inte mindre nytt för dem när de väl får träffa honom bara för att min syster och mannen skulle ha träffats i smyg ett halvår innan?

Det är ett modernt västerländskt påfund att man ska dejta och vara tillsammans i flera år innan man kan flytta ihop och gifta sig, i alla tider har man gift sig och direkt flyttat ihop med någon man kanske aldrig knappt pratat med på tu man hand. Nu menar jag inte att arrangerade äktenskap är det bästa men visst kan man komma bra överens med och bli lycklig med någon fast man inte har provlegat innan, man behöver faktiskt inte ens vara kär fast det underlättar  - finns viljan och ömsesidig respekt kan man lära känna varandra under "smekmånaden" och det kan t.o.m vara en fördel att flytta ihop relativt snabbt, medan man fortfarande är nyförälskade och nyfikna på varandra. Statistiken säger ju att par som väntar länge med att gifta sig och flytta ihop har större risk för skilsmässa på sikt än par som flyttar ihop tidigt.

Min poäng är att om båda är beredda att anstränga sig för att det ska fungera, så är sannolikheten väldigt stor för att det faktiskt gör det också.

Om man letar fel och brister så hittar man det också.

Inställning och vilja avgör mer än man kan tro.

Om mitt barn skulle vilja försöka flytta ihop direkt och tror på det, så skulle jag i varje fall göra det jag kan för att hjälpa till. Vara trevlig och välkomnande mot partnern, avlasta med barnvakt så de får tid att vara själva. Och naturligtvis prata med barnen och finnas för dem, och absolut inte tala illa om den nya partnern och därmed skapa grogrund till konflikter.

Min dotter ska faktiskt snart flytta ihop med sin kille som hon träffade i somras men har haft distansförhållande med, eftersom han bor långt bort. Min dotter tycker det är jobbigt med distansen och att de inte kan träffas så ofta, och det är svårt att lära känna varandra naturligt när det blir intensivt umgänge en helg varje eller varannan månad. De bestämde att han skulle flytta till vår stad och jag föreslog faktiskt att de flyttar ihop direkt istället för att han hittar en egen lägenhet här först. Nu har hon inga barn men jag tycker ändå det är bättre de testar att bo ihop direkt - funkar det inte så vet de det snabbare än om de ska ha särbo förhållande först.

Jag beklagar att du drar till dig manipulativa oärliga män, men om det brukar hända dig är det nog snarare antingen du som har svårt för att läsa av folk och/eller så är det något hos dig som attraherar narcissistiska personlighetstyper. Så är det ju, vissa kvinnor har alltid otur och träffar skitstövlar...

Jag tyckte jag svarade på det?
Om mitt barn skulle tro på relationen och känna att känslorna är så starka, att hen själv vill ge det ett försök och flytta ihop direkt, så skulle jag stötta barnet och partnern och stå bakom deras beslut. Det skulle jag göra även om de hade barn sedan innan, om de själva vill och tror att detta är det bästa för dem.

Jag skulle absolut inte motarbeta dem, vilket man utan överdrift kan säga att TS sambos exfru gör genom att skapa konflikter och förmodligen göra allt hon kan för att förgifta barnets inställning till TS genom att snacka skit om henne, förhindra att de träffas och skapa drama.

Vad har jag för rätt att kräva att de måste vara tillsammans x antal månader eller år innan de får flytta ihop? Vem sätter den gränsen? Vissa säger sex månader, andra tycker inte man känner varandra ordentligt förrän efter flera år. Räcker fem år, eller tio?

Som sagt man kan lära sig leva med ett stort antal människor bara man vill, man måste inte vara soulmates och känna varandra utan och innan. Vill man att det ska fungera och omgivningen stöttar istället för att förgifta så är sannolikheten redan stor att det flyger.

Han verkar vara en konflikträdd person som inte tar tag i saker på egen hand så du får hjälpa honom lite på traven. Prata med honom, fråga hur han vill lösa den här konflikten. Och sedan kan ni prata om vilka steg ni behöver ta för att komma dit.

Hur ofta vill han ha barnet hos sig, nu och på sikt? Varannan helg, eller växelvis boende? Hur ofta har ni det andra barnet hos er?

Han och mamman borde ansöka om samtal i Familjerätten för att komma överens om umgänge och boende, underhåll mm. Om man kommer överens där så behöver man inte blanda in jurister och ta det till rättegång.

Så de ska dansa helt efter mammans pipa och släppa allt bara för att hon "tillåter" att pappan ska få träffa sitt eget barn?? 

Hon har inte rätt att vägra låta dem träffas över huvudtaget, det kallas umgängessabotage och det finns risk att hon förlorar vårdnaden vid en ev vårdnadsutredning pga det, för barnet ska enligt lagtexten bo hos den förälder som bl.a tillgodoser att barnet har umgänge med båda sina föräldrar.

Hon vägrar låta dem träffas enbart pga att hon är svartsjuk för att pappan träffat någon annan och det är absolut inte ett gott skäl i domstolens ögon!

Hur får ni det till att pappan inte har haft intresse av att träffa sitt barn någonsin - enligt TS umgicks ju pappan med mamman och barnet dagligen, tills i somras när han träffade TS.

Han har led andra ord haft daglig och nära kontakt med barnet under hela dess livstid. Att han inte har betalat underhåll heller är ju inte så konstigt eftersom de har umgåtts och då har han säkert också betalat när de handlar mat, köpt kläder till barnet tillsammans med mamman osv.

TS har inte sagt något om att pappan inte vill träffa barnet, tvärtom han vill träffa det men inte när mamman ställer som ultimatum att hans nya sambo inte ska få vara med. Vilket är fullt rimligt, mamman har ingen som helst rätt att ställa sådana krav på umgänget. Endast om pappan vanvårdar eller skadar barnet får mamman hindra umgänge och inte ens då får hon bara vägra låta barnet komma dit. Hon måste i så fall begära att umgänget sker under övervakning av t.ex. kontaktperson och att umgänget regleras i umgängesavtal.
I annat fall är huvudregeln att vårdnaden och umgänget skatt  delas 50/50.

Ni som säger att mamman inte har skyldighet att göra något har helt fel, enligt lagen har båda föräldrarna ansvar för att se till att barnets rätt till båda sina föräldrar är tillgodosedda.

Och umgängessabotage kan vara en orsak till att mamman förlorar vårdnaden, om det inte går att komma överens och dela på vårdnaden. Om rätten anser att pappan verkar för att barnet ska få träffa båda sina föräldrar medan mamman umgängessaboterar så kan hon alltså bli av med vårdnaden helt. Nu har hon hindrat pappan att få träffa barnet ett halvår, det är ett mycket allvarligt övergrepp i barnets rätt till sin pappa. Att hon tillåter umgänge en enda helg på sina egna villkor (behövde hon barnvakt?) väger inte upp.

Mamman måste sluta använda barnet som utpressningsmedel och acceptera att pappan har en ny kvinna vid sin sida. Dags att gå vidare och öppna en tinderprofil, så kan hon gå på dejt medan barnet är hemma hos pappan och hans nya sambo.

Umgängessabotage är också att inte medverka till att man bestämmer vilka dagar barnet ska få komma till pappan. Att inte svara i telefon och sms, att ständigt ha ursäkter för varför det inte går just den här helgen osv, eller att ställa orimliga krav som att pappans sambo inte ska få vara hemma.

I domstolen kan man styrka sitt påstående genom att t.ex visa samtalslistor som visar att mamman inte svarat på samtal eller ringt tillbaka, att hon inte svarat på sms eller skrivit t.ex att NN får inte vara där får då släpper jag inte dit Gullan. Mamman kan inte heller ställa krav på att hon ska få vara med när umgänget idkas, så hon kommer inte undan med att säga att han är välkommen hem till mig när han vill för att träffa barnet. Pappan har rätt att bestämma helt själv vad han och barnet ska göra under hans umgängestid, och vilka de ska träffa.

Pappan och barnet har ju haft daglig kontakt ända fram till i somras när TS kom in i bilden och mamman började umgängessabotera, så domstolen kommer att bedöma att barnet har lika stor anknytning till både mamman och pappan. Hos pappan finns dessutom syskonet som barnet också har anknytning till och rätt att få träffa. Och TS närvaro kommer rätten snarare att betrakta som att det finns fast partner, som snarare talar för pappans hem som den stabila trygga punkten. Medan mamman är ensamstående och agerar oresonligt, styrd av sin svartsjuka och vägran att acceptera att hon är dumpad. Och hon bryr sig inte om att hon skadar sitt barn genom att undanhålla det från sin pappa och syskon, hon drivs av hämnd och försöker tvinga pappan att komma tillbaka till henne.

Så dålig pappa kan han ju faktiskt inte vara, eftersom mamman kämpar med näbbar och klor för att få tillbaka honom?