Jag har ett dilemma

Hur länge tycker du alltså att man måste vara tillsammans för att barnet ska få träffa pappans sambo? De hade ju träffats sen i somras. Är det verkligen en helt ny okänd människa då? Du menar att man måste vara tillsammans i flera år innan man får presentera sina barn för sin nya partner? 
Jag tycker det låter mer som att mamman är sur för att han har träffat en ny än att hon bryr sig om barnets bästa..

Är kärlek vid första ögonkast dåligt omdöme?
Det var så för oss, vi visste båda att vi träffat exakt rätt. Vi är fortfarande ihop 12 år senare.
Vi flyttade ihop efter tre månader för det var rätt för oss. Vi hade bägge barn på varsitt håll för att göra det mer komplicerat.

Och det är ju det som spelar roll, vad vi känner, vad pappan och TS känner och inte vad du tycker. Det tror jag att du själv tycker någonstans, speciellt om det vore du som drabbades av andras ogillande.

Ja han har gjort fel också när det gäller underhåll och att han har ljugit för henne.. men det är faktiskt inte hans ex som ska bestämma när han har rätt att flytta ihop med nån ny.. Ok om hon ville vänta men NU har de ju varit tillsammans länge så vad har hon för anledning nu att förbjuda TS från att träffa barnet menar du?
Eller menar du alltså att om nån flyttar ihop med sin flickvän för tidigt (alltså för tidigt enligt dig) så har han förbrukat sin rätt att nånsin ha sina barn hos sig? 

Vet inte om de har delad vårdnad men tycker de borde gå till familjerätten och försöka lösa det. Om det inte finns annat som inte TS nämner som gör att hon eller pappan är olämpliga på nått sätt borde inte mamman ha rätt att förbjuda honom att ha barnet hos sig om han vill det. 

Varför är det dåligt omdöme?
Förklara.

Så det är alltså DU som avgör om några känner varandra tillräckligt bra?
Det gör alltså inte de själva.

Varför då, för att du egentligen vill omyndigförklara dem eller?

Jag antar att du är helt bekväm med att andra bestämmer över huvudet på dig?
När du träffar en vän, ny partner osv är det alla människor omkring dig som avgör när du känner tillräckligt väl och det är du inte alls kapabel själv till att avgöra?

Tack för era svar. Jag förstår väl att mamman inte blivit väl behandlad av oss. Men hur svårt kan det vara att låta barnet vara här med pappan och mig? Pappan har inte sett barnet på två månader. Förra helgen hade mamman och pappan pratat, Mamman sa att pappan och barnet kunde umgås nån dag på helgen. Men då hade jag och pappan andra planer. Så det blev inget.
Jag tror att mamman och min sambo sms varandra mycket när jag inte är med. Det tillsammans med att han inte går vidare med jurist gör mig lite till ett frågetecken. Om han inte glömt henne ? Eller om han innerst inne själv tycker att han bettet sig illa mot henne. Mamman umgås med våra grannar mycket och jag märker att dem tagit henne parti. Mamman är fortfarande kär i pappan tror jag. 

Det säger absolut inget om hans kärlek till barnet, enbart att exet styr och använder barnet som medel att få honom att släppa allt när hon tycker att han ska det.
Hur svårt kan det va för henne att erbjuda en annan helg?

Man är inte intresserad av att hoppa på mammans signal, man kan inte släppa allt man har planerat bara för att det passar henne. Börjar man följa hennes krav så kommer de bara att bli värre och värre och än mer absurda.
Hon har noll och ingen rätt att neka umgänge pga sina egna sårade känslor, så är det någon som inte älskar eller ens bryr sig om sitt barn så är det mamman.

Så de ska dansa helt efter mammans pipa och släppa allt bara för att hon "tillåter" att pappan ska få träffa sitt eget barn?? 

Hon har inte rätt att vägra låta dem träffas över huvudtaget, det kallas umgängessabotage och det finns risk att hon förlorar vårdnaden vid en ev vårdnadsutredning pga det, för barnet ska enligt lagtexten bo hos den förälder som bl.a tillgodoser att barnet har umgänge med båda sina föräldrar.

Hon vägrar låta dem träffas enbart pga att hon är svartsjuk för att pappan träffat någon annan och det är absolut inte ett gott skäl i domstolens ögon!

Oj vad du går igång. Jag tror du identifierar dig med situationen. Det är lätt hänt.

Nu är det inte så enkelt som att knata iväg till en jurist och allt löser sig. Man ska ha råd med det också, både ekonomiskt och emotionellt. Och man bör kunna utgå från att den som inte fått eller kunnat se sitt barn på lång tid har hög risk att ha någon form av nedstämdhet. Det är sådant man bör ta hänsyn till när man sitter och "dömer".

Det är inte på något sätt acceptabelt att föreslå ett datum där pappan på nåder får se sitt barn för att sedan hävda att det är ointresse om han hade annat inplanerat.

Du har rätt i att det är barnen som är i kläm men de hamnar inte mindre i kläm för att du förbiser mammans agerande. Tvärtom eskalerar det ofta vilket ger barnen en än sämre förutsättning.  Därför är det viktigt att kunna se helheten.

Hon har ju erbjudit honom ett datum därför har hon enligt dig uppfyllt sin andel av tillmötesgående. Då agerar man inte från barnens intresse, varken mammans agerande eller ditt resonemang.

Är du en skild förälder vars ex försöker styra dig via barnen, och som dessutom ställer in planerat umgänge pga det inte passar hen att du har skaffat dig en partner?
På dina uttalande så märks det att du har noll erfarenhet av umgängessabotage.