Låtsaskompis, uppmuntra eller inte?

Jag har aldrig varit det minsta ensam och jah hade massor av låtsaskompisar och flera år in i skolåldern så jag minns företeelsen men inte vilka det var eller så.
Jag blev ju å andra sidan en mycket kreativ person, full med fantasi. Och det är något jag har verkligen stor nytta av i mitt dagliga liv. :)

Det är normalt och nyttigt. Det är ett sätt att träna fantasin och kreativiteten men också ett sätt att lära sig förstå sin omvärld.

Det här får mig att tänka på hur man behandlade dementa för 20 år sedan. Då var det mycket noga med att man inte fick ljuga för patienterna. Trodde de att de letade efter sin mamma skulle man noga som ögat berätta för dem att mamma var DÖD. Letade de efter sitt barn skulle man noga berätta för dem att deras barn är pensionärer och lever bra med sina barnbarn.

Efterhand har man insett att det inte bara finns EN sanning utan flera. För den demente är det sanning att deras mamma är tillfället försvunnen, eller barnet eller vad det nu är. För det spökrädda barnet är det en sanning att det finns spöken under sängen. Säger du annat är det du som vuxen som är dum och inte tar barnets sanning på allvar.

Jag menar, vad är det för poäng att gnugga in i barnet att DU inte ser kompisen om inte för att tala om för barnet att du struntar i barnets sanning och att din är den enda riktiga.