Vad tycker ni om vigselsystemet i Sverige

Ät troende och gifte mig så, först borgerligt och sen i svenska kyrkan. Har inge probelm med det. Anser att vi gifte oss på dagen i kyrkan, det andra är bara det jurisdiska.

 

Jag tycker att religiösa samfund ska fråntas vigselrätten. Jag tycker att det är viktigt att det är tydligt att äktenskapet är ett juridiskt avtal. (Och endast om man vill, även ett religiöst.)

Att frånta kyrkan vigselrätten kanske också kan öppna för möjligheten att gifta sig inför Gud men inte inför lagen. Många idag är ju förlovade utan att ha som intention att gifta sig, tex på grund av arv och särkullsbarn. De som då vill kan få sitt förhållande välsignat utan att ändra arvsrätten. 

Förlovning är ett sätt att smita undan äktenskap ytterligare något år.

Fast ÄVEN om partipolitiken kommer bort. Tror du verkligen att SvK kommer att gå tillbaka till att vägra viga samkönade par? Det tror nämligen inte jag. Det är redan kört. 

Jo, men det är ju så mycket annat idag som OCKSÅ är ett hyckleri i SvK. Homovigslar, öppet homosexuella präster, kvinnliga präster, präster som helt öppet lever som sambos, och till och med har barn på byn. Så vad spelar det för roll? 

Att äktenskapet är för man och en kvinna, är dock mycket mer grundläggande än att varje man och varje kvinna, bara ska få vara gift med en person under en period i livet. Även den Katolska kyrkan medger ju en hel del undantag och dispenser, och har alltid gjort. (Förutom att det alltid varit tillåtet att gifta om sig efter dödsfall.) Särskilt när det gäller mäktiga personer. Tänk Henrik VIII. Och närmare i tiden Letitia av Spanien, när man hittade någon långsökt grund för att ogiltigförklara hennes tidigare äktenskap, så att hon skulle kunna vigas vid Felip - den blivande kungen. 

För mig personligen spelar den frågan mindre roll. Det är OK för mig, att har man gjort ett misstag - oavsett vems fel det var - så får man nöja sig med en borgerlig ceremoni nästa gång.

Fast någonstans tycker jag ändå, att det borde finnas något slags utredningsmöjlighet i det enskilda fallet. Tänk en ung flicka som tvingats in i ett äktenskap t.ex.. Och blivit misshandlad, förtryckt och förnedrad i en massa år. Och så möter hon av en slump en fin man, som tar henne därifrån. Hon älskar honom och han älskar henne. Jag kan inte se att Gud - om han finns - skulle önska att de inte skulle få vigas i hans kyrka...

Men möjligheten att göra ett undantag, får förstås inte missbrukas. Som helt säkert skulle ske, om dagens liberalteologer skulle ha makten över sådana utredningar. "AAAAALLT ÄR KÄÄÄÄRLEEEEK."

Varför skulle jag inte göra det? Jag är själv frånskild, och jag skulle inte göra kyrkbröllopsgrejen en gång till. Skulle bara känna mig fånig i så fall. Och ännu värre blir det naturligtvis, om bruden ska spöka ut sig i vit brudklänning och alla andra oskuldssymboler.

Maktens män och kvinnor har alltid kunnat få sina äktenskap upplösta av Katolska kyrkan. Man har hittat på någon orsak, helt enkelt. Det finns ju vissa godtagbara skäl, t.ex. att den ena parten blivit infertil, impotent eller mentalsjuk. Och då hittar man på att han/hon är det, och får en (eller det kanske krävs två) korrupta läkare att skriva intyg - och så upplöser biskopen äktenskapet. Eller så hittar man något formfel i den förra vigselceremonin - går alltid att hitta på något. Alternativt så blir biskopen avsatt (om det är en kunglig person som har den makten), och så sätter han in en mer liberal biskop som är beredd att ge dispens. 

Stämmer. Det går att använda som dispensskäl. Sedan är det förstås en flytande skala vad som är "tvång", vad som bara är "påtryckningar", och vad som skett för att bruden inte hade någon annat val i praktiken, men som ändå inte var ett tvång från brudgumens eller föräldrarnas sida... Det går att vrida till "tvång", om biskopen önskar hjälpa till med det, men man hör ju tyvärr om - särskilt kvinnor - som inte beviljats skilsmässa av Katolska kyrkan, trots att man tycker att det vore självklart. 

Fast nu vet jag ju vad du har skrivit här och på andra ställen. Om att du är rädd för män, rädd för att bli fast med en man som behandlar dig illa. Och ändå vill du inte att en kvinna, som har haft oturen att gifta sig med en man som gör det - kanske misshandlar henne gravt till och med, och tvingar henne till sex när hon inte vill - ska få skilja sig?

Som sagt, jag tycker dock att vid eventuellt omgifte, så bör kyrkan pröva hennes skäl till den första skilsmässan. Det duger inte att ordna fyra stora kyrkbröllop efter varandra, där huvudsyftet är att bruden ska ha "allt ljus på mig" i fantastiska vita kreationer och brudkronor. Tänk Pamela Anderson, t.ex....

Att äktenskapet är för man och en kvinna, är dock mycket mer grundläggande än att varje man och varje kvinna, bara ska få vara gift med en person under en period i livet. Även den Katolska kyrkan medger ju en hel del undantag och dispenser, och har alltid gjort. (Förutom att det alltid varit tillåtet att gifta om sig efter dödsfall.) Särskilt när det gäller mäktiga personer. Tänk Henrik VIII. Och närmare i tiden Letitia av Spanien, när man hittade någon långsökt grund för att ogiltigförklara hennes tidigare äktenskap, så att hon skulle kunna vigas vid Felip - den blivande kungen. 

För mig personligen spelar den frågan mindre roll. Det är OK för mig, att har man gjort ett misstag - oavsett vems fel det var - så får man nöja sig med en borgerlig ceremoni nästa gång.

Fast någonstans tycker jag ändå, att det borde finnas något slags utredningsmöjlighet i det enskilda fallet. Tänk en ung flicka som tvingats in i ett äktenskap t.ex.. Och blivit misshandlad, förtryckt och förnedrad i en massa år. Och så möter hon av en slump en fin man, som tar henne därifrån. Hon älskar honom och han älskar henne. Jag kan inte se att Gud - om han finns - skulle önska att de inte skulle få vigas i hans kyrka...

Men möjligheten att göra ett undantag, får förstås inte missbrukas. Som helt säkert skulle ske, om dagens liberalteologer skulle ha makten över sådana utredningar. "AAAAALLT ÄR KÄÄÄÄRLEEEEK."

Fast nu vet jag ju vad du har skrivit här och på andra ställen. Om att du är rädd för män, rädd för att bli fast med en man som behandlar dig illa. Och ändå vill du inte att en kvinna, som har haft oturen att gifta sig med en man som gör det - kanske misshandlar henne gravt till och med, och tvingar henne till sex när hon inte vill - ska få skilja sig?

Som sagt, jag tycker dock att vid eventuellt omgifte, så bör kyrkan pröva hennes skäl till den första skilsmässan. Det duger inte att ordna fyra stora kyrkbröllop efter varandra, där huvudsyftet är att bruden ska ha "allt ljus på mig" i fantastiska vita kreationer och brudkronor. Tänk Pamela Anderson, t.ex....

Vad sa Jesus, då? Jag tycker att Jesus verkar ha varit rätt vettig och pragmatisk. Jag undrar om han verkligen skulle ha velat att en kvinna ska stanna med en man som slår henne och barnen, eller en man stanna med en kvinna som bara tjatar och gnäller på honom varenda dag. Eller om sexlusten helt har upphört för den ena, och den andra fortfarande har lust (ett vanligt problem i trådar här på Familjeliv på sista tiden). 

Men visst är det så, att många ger upp för lätt. Och som sagt: jag skulle inte VILJA gifta om mig i kyrkan, för jag skulle bara känna mig utspökad och dum. 

Den Katolska kyrkan hycklar multum. De är experter på att hitta någon anledning att annullera det tidigare äktenskapet, om det är en rik och mäktig person som ber dem om det. Tänk nuvarande kungen av Spanien, Felipe, och hans Letitia som var gift när de träffades... I och med att hon aldrig varit gift på riktigt med sin tidigare make, utan levt i synd, så dög hon plötsligt till Drottning av Spanien! *suckar*

Vad säger Sven Johansson, trådstartaren..?

Vilken koppling har omgifte och homoäktenskap?

Det finns de som är mindre konsekventa, och de som är mer. Det skiljer inom alla samfund, Så är det även i Svenska Kyrkan och Katolska Kyrkan. Det skiljer mellan olika församlingar och präster. 

Själv är jag aktiv både i Svenska Kyrkan och Katolska Kyrkan, och går i de församlingar jag tänker är goda församlingar,  i båda samfunden kan tilläggas, med vad jag tror har god undervisning och goda frukter som produceras då.

Det där visste jag egentligen, det hade bara fallit ur minnet.  

Jamen då vet vi. Då borde SvK egentligen inte viga frånskilda. Men fortfarande kan man kanske tänka sig en utredning, där man kan göra undantag om det handlar om en kvinna som pressats tvingats in i äktenskap som mycket ung, och sedan lidit svårt..? Jag tycker att det känns grymt att hon ska leva ensam resten av livet, och aldrig få en chans till riktig kärlek. Om hon nu är djupt och verkligt troende, och därför inte kan tänka sig att leva med en man utan att vara gift.

Jesus brukade ju ofta peka på ANDEMENINGEN i andra regler (t.ex. detta med sabbathen, att sabbathen var till för människan och inte tvärtom - att det var absurt att inte utföra arbete på sabbathen om det var viktigt, bara för att hålla på en regel). Därför skulle han kanske förstå och förlåta att en kvinna - eller för all del en man - som blivit väldigt illa behandlad av sin äktenskapspartner, skiljer sig och gifter om sig med en snällare och trevligare partner..? I

ngen av oss kan förstås veta detta... Dock tycker jag att kyrkan borde vägra att ställa upp som ceremonimästare, för folk som fullt frivilligt gifter sig och skiljer sig flera gånger, och ändå ska ha ett nytt stort kyrkbröllop med extra allt och alla oskuldssymboler, samt inhyrd fotograf, varje gång...

Det är i och för sig lite märkligt, eftersom det står mycket tydligt i Pauli brev att "kvinnan tige i församlingen"! ALLA kvinnliga präster plockar russinen ur kakan, hur fina russin de än väljer ut.

Tillägg till detta: olika försök med alternativa borgerliga ceremonier har inte "slagit" i breda lager av befolkningen, även om det finns vissa som väljer dem. Just vid dessa stora högtider i livet, vill man känna att man är del av en stor och gammal tradition. Som här i Sverige administreras av kyrkan. En borgerlig namngivningsceremoni är inte alls samma sak som ett dop (jag har varit på några, det kändes hemsnickrat och meningslöst).

En borgerlig vigsel är lagom och passande för två 40-åringar, varav den ena gifter sig för andra gången och den andra för tredje. Men för ett ungt par, som åtminstone just då tror att de ska älska varandra hela livet ut..? Nä. Varför missunna sig en riktig vigsel, liksom..?