Trauma och relationer
* Det som hände det hände, och ingen kommer någonsin kunna förstå vad det var du var med om fullt ut.
* Du kommer aldrig få upprättelse för det som hände.
Det som står nedanstående var först tänkt som ett brev till mina nära och kära men som jag inte kommer skicka till dem, delvis för att jag inte längre har behovet och delvis för att jag inte vill smutskasta den som jag döpt till Petra. Men här är det för alla som vill läsa. Vill hellre dela det med världen anonymt än att sitta på det för mig själv. Läs om ni vill eller låt bli.
Hej, märker att jag säger vissa saker på repeat till er, och har också ett behov av att förmedla hur det ligger till från min sida för att dela med mig av hur jag ser på saker och ting.
Efter relationen med Petra så tog det lite tid för mig att hitta tillbaka till mig själv. När jag läser gamla dokument jag skrivit där jag behövt skriva av mig medan jag var i relation med Petra så inser jag hur mycket jag försökte pleasa henne, försökte tillfredställa hennes behov, som om det är någonting som går att göra (genom att svara på hennes frågor, trösta, göra som hon vill etc).
Men det är inte det jag vill ta upp nu, även om det jag precis nämnt såklart är destruktivt i sig.
Hur jag ser på relationen med Petra är att hon psykiskt misshandlade mig. Om inte det jag var utsatt för var psykisk misshandel så vet jag inte vad som skulle vara det. Det var inte att hon var besviken på mitt betéende i sig, någonting som vem som helst kan bli på vem som helst. Utan det var hur långt hon var villig att gå för att vi båda skulle vara överens om att det var hennes världsbild som gällde - att Jag hade gjort Fel (fel för henne) och att det var dumt gjort. Att hon behövde någon annan än mig. Alla gånger hon blev ledsen så var det mitt fel. Även om jag gjort fel och hon anklagade mig, och jag bara var tyst, så var det mitt Fel att jag inte kunde trösta henne medan hon anklagade mig och skällde på mig. Det finns mer men onödigt att gå in på. Ångrar t.o.m litegrann att jag ens tog upp några exempel här, men men.
Efter att vår relation tog slut och jag började hitta tillbaka till mig själv så började jag förstå vad det var jag varit utsatt för, och i det så föddes ett panikbehov inom mig, behovet av att få min historia bekräftad om att det minsann var någonting fruktansvärt jag varit med om, eller hur jobbigt det var etc etc. Insåg väldigt snabbt att detta behov ej gick eller skulle kunna gå att tillgodose, vilket var varför jag skapade ett axiom för mig själv. Jag insåg också att detta panikbehov av att få ?offret? inom mig bekräftad var någonting som de flesta som varit med om någonting hemskt upplevde, t.ex. våldtäktsoffer eller andra offer av olika slag som blivit riktigt illa behandlade. Självklart är inte axiomet jag kommit på den verkliga sanningen, men syftet är inte att det ska vara sant utan snarare att det ska vara funktionellt. Axiomet ser ut såhär:
* Det som hände det hände, och ingen kommer någonsin kunna förstå vad det var du var med om fullt ut.
Syftet är att släcka ut offrets bekräftelsesökande. Och inom ca 1-2 veckor så var det utsläckt. Det panikbehovet finns inte längre, utan det är omvandlat till ett smärtsamt minne som kommer fram ibland och som jag delar med mig av ibland, men det finns inte längre någon bekräftelse som behovet försöker ?hämta? från den andre eller ?få ut? av den andre genom att berätta om det hemska.
Det andra axiomet jag skapade gjorde jag för att släcka ut nästa del av smärtan inom mig själv, nämligen behovet av upprättelse. Det tog mig säkert 2-3 veckor innan jag började förstå att jag aldrig kommer få någon upprättelse från henne av all skit hon utsatte mig för. När jag insåg det så skapade jag nästa axiom:
*Du kommer aldrig få upprättelse för det som hände.
Även det har släckts ut nu, där jag på djupet insett att det bara är att gå vidare.
Och det här jag skriver nu kommer jag inte skicka ut till er inser jag nu. För behovet var främst att strukturera upp mina tankar, mina axiom, varför jag valt axiomen, vad axiomen tillfört och att jag mår väldigt bra som singel och tänker försöka förbli singel iaf ett år då jag fortfarande är känslig sen relationen med Petra (märker att jag är överkänslig mot vissa saker som när jag ser par vara besvikna på den andre etc, och märker att det river upp gamla sår som inte helt hunnit läka).
Jag ska också säga att jag förmodligen inte hade klarat mig ur den här relationen såpass oskadd som jag ändå kom ur den om det inte vore för alla er, mina närmsta vänner. Utan er så hade jag varit en helt förstörd människa som bara blivit skälld på om och om igen utan någon stöttning. Jag hade blivit som Petras pappa efter alla utskällningar han fått från Petras mamma.
Tidigt i relationen med Petra, redan när vi hade vårt första bråk 3 månader in så sa min vän Sofia (som jobbar som terapeut med just traumatiserade och PTSD-patienter) att det är viktigt att jag har bra vänner medan jag är i den här relationen, och att om den tar slut så kommer jag behöva tid att läka. En vän till henne hade också varit i en relation med en traumatiserad och hans uttryck summerade relationen jag hade så himla väl med Petra.
?Borsta av skuld?. Någonting han kontinuerligt gjorde i den relationen. Någonting jag också börjat tänka på är varför vi skuldbelägger, och varför traumatiserade tenderar att göra det i högre utsträckning än andra (har observerat det i flera andra relationer). Att någonting blir för jobbigt att hantera, och därför lägger man skulden på någonting utanför sig själv, och att traumatiserade har såpass mycket jobbiga saker i sitt bagage som de inte klarar av att titta på och därför skuldbelägger de sin omgivning istället. Desto mer trauma, desto mer skuldbeläggning.
Jag har också skapat förklaringsmodeller i huvudet för varför Petra är som hon är men insett att det är helt värdelöst att skapa efterhandskonstruktioner. Jag menar - varför? Ska jag skapa förklaringar för att förstå och på så vis förlåta? Eller försonas med att det som hände det hände? Varför inte gå direkt till att försonas med att det som hände det hände, och gå vidare därifrån, istället för att jag ?måste? förstå det.
Det jag verkligen hoppas på, för både Petras och hennes framtida killes skull, är att all denna skit hon utsatte mig för var ett uttryck för att hon innerst inne inte älskade mig, att hon visste att jag inte var rätt för henne och därför gjorde allt möjligt skit hon kunde komma på. För om så var fallet så kommer hon och hennes framtida man att kunna leva lyckliga. Men om så inte var fallet så kommer han, liksom jag vara nära att bli, att bli anklagad för alla möjliga tänkbara ting och tillslut kommer även han att gå sönder och bli ett tomt skal till man, likt Petras pappa. Men jag har hopp om att det faktiskt var så att hon inte ville vara med mig utan att hon skapade en massa problem, besvikelse, anklagelser osv för att hon innerst inne inte ville vara i relation med mig. Jag hoppas verkligen det för henne och hennes framtida mans skull.