Anonym (samma sits) skrev 2022-01-11 17:24:16 följande:
Hej,
Jag hamnade i samma situation för några månader sedan. Hade sämre förutsättningar än dig (kort relation med pappan/killen, pluggar, dock äldre än dig, men inte samma stabila relation med killen så att säga). Är några år äldre än dig, eller inte några, är 34år, men utifrån relationen så fanns det mycket som talade emot, pluggade, samt at jag inte hade jobbat tillräckligt länge (även om jag har ett fast jobb i grunden som jag är ledig för), så var det ändå mycket som talade emot att behålla och för abort. Skräcken att bli förälder och mamma, som man inte har någon som helst erfarenhet av. Skräcken för sjukdomar och problem under graviditeten och skräcken för en förlossning och att bli ensamstående förälder om pappan inte skulle finnas där. Så jag hade så många skäl som talade emot att behålla och för abort, trots på min ålder på 34år. Trots att jag har en anställning i grunden och hade nog hunnit jobba så många månader man behöver för att få FP. Med facit i hand så önskar jag att jag hade behållt och ångrar aborten. Lät skräcken, min egen bakgrund (problem från uppväxten), bristande erfarenheten av barn och rädslan över att bli förälder (ensamstående eller ej) styra och ångrar såklart det nu i efterhand. Så vet hur panikslagen man kan bli och inte se klart eller överväga alla alternativ. Önskar såklart nu i efterhand att man hade haft inställningen att allting löser sig.
Ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Men enda tipset är att överväga alla alternativ och för- och nackdelar. Tror även det är så mycket enklare att ta hand om barnet om du pluggar på distans. Och är ju egentligen bara dom första 6 månaderna man är hemma med barnet om man delar på föräldraledigheten. Så det är ju ingenting. 6 månaders ledighet från skolan är ingenting om det skulle vara så. Har såklart inget facit på hur det hade blivit om man själv behållt, kan bara säga hur jag känner nu i efterhand, utifrån vad jag kände före aborten och vad jag känner eller kände efteråt. Och alla känslorna som kom efteråt. Tankar på barnet, att vara mamma/förälder, och andra tankar som kretsar kring barnet, som man önskar man haft innan beslutet.
Så enda rådet jag kan ge dig är att överväga alla för och nackdelar, och verkligen känna efter vad som känns bäst och vad DU vill och känner. Och att inte jäkta eller hetsa fram ett beslut. Jag hade panik och tog ett förhastat beslut, trots att man kunde ha väntat några veckor, och gett det mer tid, vilket inte hade gjort något. Utan var ju inställd på aborten, lät skräcken och rädslan styra, istället för att smälta beskedet och ge det tid, och fatta ett mer "rationellt" beslut. Så det är väl enda tipset, att tänka efter vad du vill.
Man tror också att det ska finnas eller komma "rätt tid" när man ska bli förälder, skaffa barn eller känna sig mogen. Tror aldrig den tiden kommer utan ibland måste man bara fatta ett beslut. (Som sagt, är själv 34år och den tiden har fortfarande inte kommit). Trots att jag nu hade förutsättningar som jag inte såg innan aborten. Så tror inte riktigt på det där med "rätt tid". Utan ibland måste man bara vara modig, våga och tro. Ha hopp. Och inte låta rädslan ta över. För tror också det kan hindra en från att uppleva det bästa i livet. :)
Så sorry för långt svar, men hoppas det ger dig nåt att gå på, och att tänka över beslutet oavsett vad du sen kommer fram till:). Man vet aldrig om det kommer komma en "rätt tid" för barn, och om det ens kommer gå sen när man väl vill. Tänker att det enda man vet är vad som är här och nu. Och är man frisk, för övrigt, så ser jag inte vad som skulle hindra en från att behålla.
Jag var också rädd för att bli sjuk under och efter graviditeten och hur det skulle påverka en (trots att jag var 100 % frisk). Och valde också abort med rädsla för sjukdomar. Men kroppen är ju gjord för att man ska få barn. Och kan säga, att jag ändå blev sjuk nu i efterhand (trots abort/inget barn). Så det finns ju inga garantier för någonting här i livet. Man vet ju inte heller om man kommer vara frisk den dagen man vill få barn eller vad som händer. Och man tar kanske vissa saker för givet. Så med facit i hand hade jag önskat att jag hade fattat ett annat beslut, trots alla argument som talade emot.
Tack för dina fina och kloka ord. Jag beklagar att du ångrar ditt beslut och jag förstår den skräcken som du beskriver, att den tar över hand och att man till slut inte kan tänka rationellt. Jag känner igen mig väldigt mycket av det du beskriver.
Jag känner med dig också när du säger att "rätt tid" att skaffa barn kanske inte ens existerar, att istället för att sträva efter nya mål hela tiden så kanske man istället ska stanna upp och faktiskt se det man har framför sig. Jag uppskattar verkligen din långa text och tar åt mig av allt. Stort tack för att du ville dela med dig och jag hoppas att du idag trots allting mår bra.
