Gå isär

Förlåt men erat förhållande var ju dömt att misslyckas samma sekund som du födde erat första barn. Det kan en blind och döv till och med se och höra.

Men hur har ni hunnit med allt detta på 13 år?

Håller med föregående inlägg, det kan ju aldrig ha varit bra mellan er.

Jag och min man är inne på år 13 nu, fick visserligen kämpa i många år för att få barn och har definitivt haft svackor i relationen.

Men skulle aldrig ha hunnit med så många svängar. Ni måste ju vara extremt impulsiva, bara tiden från att tycka lite olika till att flytta, speciellt om man har barn, är nog för de flesta minst nåt år. Speciellt om man försöker lösa det först

Låter som ni aldrig riktigt varit på samma sida, och skit i tanken om en "hel" familj. Kan sägs att för barn är det viktigast att deras föräldrar är lyckliga och nöjd över sina liv och inte fast i nått förhållande dom inte trivs i. Barn märker sånt och det kommer bara påverkas negativt.

Och förstår att du är osäker nu när det är dags men tror det är normalt oavsett om det är bra eller dåligt, tänkt på dig själv och har svårt att tro att saker för er skulle ändras efter 13 år, eller stt han kommer ändras

Ni hade båda två kunnat göra bättre ifrån er i relationen och som ett tips framöver så måste du sluta hönsa kring barnen så mycket också. Det du har framför dig nu är att flytta ut och stå för ditt beslut. Om ni båda verkligen vill arbeta för att få det bra kan ni gå i familjeterapi men ni har en lång väg dit. Att ni flyttar isär är det bästa för barnen också så de slipper leva i ett känslomässigt kallt hem mellan er vuxna. Han vill inte ha barn och du är bitter. Ni skulle aldrig ha skaffat första ihop men nu är det som det är och då måste du lära dig acceptera hans inställning, bättre sent än aldrig.

Valet av pappa till barnen är det viktigaste valet man gör i livet. Och skaffa för bövelen inte barn med en man som inga barn vill ha. Berätta för alla kvinnor alltid och jämt!

Först stor kram till att du nu orkar

Mitt tips är att skriva till sig själv. Acceptera det som varit och blicka frammåt vad gör mig glad idag? om en månad? om ett par månader,i sommar, nästa år...

Det är ok att känna sig ledsen . Jag brukar ta en stund med musik och få ur mig tårar kanske inte varje dag . Men samtidigt göra ngt kul med barnen så att jag också skrattar så där hjärtligt.

Ett tips är att göra ett mentalt streck att kliva över (eller rita ett streck i snön) samla det som varit, lämna och kliv in i det nu vill skapa .

Ni är värda ett nytt liv fyllt av glädje. Kämpa på

Jag växte upp med två föräldrar som inte älskade varandra, det var ständigt bråk och tjafs, pappa sov på soffan och mamma i sovrummet.

Pappa var aldrig hemma och mamma var deprimerad av allt.

Önskar ingen en uppväxt med föräldrar som inte älskar varandra, det sätter spår värken jag eller mina 3 syskon har haft en bra barndom,

Gick och dagdrömde om att dem skulle skiljas och jag kunde få bo med pappa.

Du förtjänar lycka och dina barn det med. Flytta innan det blir för sent, och dina barn får växa upp med vetskapen att dem är enda anledningen till att ni är tillsammans.