Gränssättning som separerade

Jag känner med dig och jag har varit i en liknande situation. Jag blev dock aldrig gravid i den relationen.

Den situation du beskriver är ganska klassisk när det kommer till bonusfamiljeliv. En galen ex-kvinna, en pappa och sambo som är för trött, för vek, för ledsen, som är icke förmögen att styra upp saker och en ny partner och bonusmamma som vränger sig ut och in för att få saker att funka och som hela tiden får ta konsekvenserna av att pappan inte kan styra upp och sätta gränser i relationen till sitt ex. Som sagt, klassiskt.

Det jag ångrar idag är att jag kämpade på. Mamman till barnen ville ha dem på heltid. Pappan ville ha barnen på halvtid. Jag supportade det beslutet och jobbade häcken av mig för att pleasa och rodda för barnen.

Jag önskar såhär i efterhand att jag inte hade lagt ner allt jobb på hans barn. Han hade inte klarat av att rodda allt själv med dem varannan vecka och utan min hjälp hade resultatet då blivit att barnen hade flyttat till mamman på heltid.

Min dåvarande sambo tog mig och det jobb jag lade ner för givet. Jag började se vilken liten pojke han var som inte klarade av att ta ansvar för den situation han varit med och skapat. Min kärlek till honom dog och efter några år lämnade jag relationen. Han blev arg på mig för att jag lämnade honom och som hämnd på mig förbjöd han mig att någonsin träffa hans barn igen. Jag älskade, speciellt den ena ungen, så att jag förbjöds att träffa dem var fruktansvärt, både för dom och för mig :(
Han klarade inte av att serva och rodda för dem på egen hand varannan vecka, så efter att jag lämnade honom så flyttade barnen till mamman på heltid och var endast hos pappan varannan helg sen.

Så mitt råd till dig: serva inte hans barn, låt barnen flytta till mamman på heltid, fokusera på er familj och behåll barnet i magen om du vill det.

Och jag känner med dig. Vilken historia. Hur länge sedan är det? Kan du fortfarande inte träffa barnen?

Jag har funderat på om en extern person skulle kunna hjälpa till att sätta gränser. Exfrun brukar hota med familjerätten, det kanske kan vara bra att försöka med det? Tänk om en extern part kunde slå fast att varannan vecka gäller, att byte sker en viss dag och att båda parter förutsätts ha respekt för varandra och inte lägga sig i varandras veckor. Jag antar att det inte är riktigt så enkelt. Har du erfarenhet av det?

Om jag hade valt att behålla barnet hade hans exfru tappat det och tyckt att han inte prioriterade barnen han har, därefter hade hon börjat bygga opinion hos barnen och det hade slutat med att barnen kom hit varannan helg istället. Det hade gjort att min sambo behövde kompensera ännu mer? Vi hade haft två extremt bortskämda och otrevliga barn här varannan vecka. Och jag hade varit fastlåst i cirkusen.

Jag börjar förstå varför sannolikheten för skilsmässa är mycket högre i bonusfamiljer än i kärnfamiljer.

Usch vilken situation.

Lite svårt att råda, allt blir ju så invecklat .

Men kan ni ta hjälp av familjerätten? Gå dit och få ner lite på pränt vad som gäller med tex jul.

Ta upp litegrann om hur hon beter sig och kanske får det hennes bubbla av skit att spricka. När andra vuxna får höra om hennes hämnd-beteende

Har ni provat sitta ner tillsammans bara ni vuxna och prata?

I ärlighetens namn tror jag att du redan vet vad du behöver göra. Det kommer INTE bli lättare om ni får ett gemensamt barn. Då är du fast i detta tills hans barn blir så stora att de flyttar hemifrån. Jag befann mig i precis samma situation som du, bara att jag inte har egna barn. Det var en outhärdlig situation där pappan (min ex sambo) jämt vek sig för sina barn och hade 0 regler där hemma då han ville "köpa" deras kärlek för att de inte skulle välja hans ex istället för honom. Han lovade förbättring jämnt och ständigt men både du och jag vet att de sällan lever upp till vad de lovar. Det gick så långt att jag jämnt och ständigt hade ångest och var irriterad när barnen var hemma under hans vecka och jag valde då att lämna. Jag är oerhört tacksam över att jag inte skaffade barn med honom, för då hade jag varit fast i karusellen.

Jag har också erfarenheter av ett märkligt ex, som har kontaktat min man tusentals gånger per sms eller ringt, under ett antal år. Det finns psykisk sjukdom  i denna ekvation (hos mamman), så vi har försökt vara förstående men det gick inte till slut. Soc-anmälningar, soc-utredningar (allt handlade om brister hos mamman) och till slut vårdnadstvist som min man vann. Han fick enskild vårdnad + boendet och mamman enbart visst umgänge som stundtals enbart varit varannan helg. Just nu är det mer för yngsta barnet som vill ha det så (tonåring så hen får ju bestämma mycket själv). De äldre barnen slutade bo hos mamman när de var ca 14-15 år och besöker henne enbart ibland. 

Men, i början av vår relation var det ungefär som du beskriver. Mamman som sade olämpliga saker till barnen, och "tjatade" på barnens pappa om att han borde göra si eller så. Hon ringde och svarade han inte kunde hon plötsligt stå utanför dörren istället "ja men du svarade ju inte!" Skitjobbigt.
 Jag skrattade åt det där med soffan. för även här har exet bett om att få saker. Nu har vi varit ihop i ca 8 år så i takt med att barnen blivit större och förstås efter vårdnadstvisten så har saker lugnat sig. 
Det där med jul var också en plåga våra första år tillsammans för mamman hade fått för sig att de hade bestämt efter skilsmässan att de alltid skulle fira jul ihop. Det ville inte pappan men hon stod på sig "vi sa ju att", men det var HON som sade det, inte han. Det är också ett problem att hon ofta tyckt att när hon framfört något hon önskat, så har det varit bestämt så. 
Hon har råkat i bråk med de äldre barnen - vilket är en stor orsak till att de inte vill bo där, för att hon är så uppe i sitt (speciellt under perioder då hennes psykiska hälsa varit väldigt dålig)

Jag tycker ni ska göra en orosanmälan till soc, beskriva just detta att barnen är vrak efter en tid hos mamman. Visa saker hon skrivit för soc. 
Det kommer i första steget säkert inte leda till någon större förändring men det betyder att soc får syn på ärendet. Det kan innebära att de erbjuder föräldrarna samtal tillsammans. Man kan vägra, men det ser ju inte så bra ut. Min man gick på samtal men mamman vägrade. Efter två samtal sa soc till honom att han är en så bra förälder, vi kan inte stötta med något mer, nästa steg är tingsrätten. 

Vi tyckte det var ganska jobbigt med soc-utredningar (det blev flera stycken här), men det ledde till att efter varje utredning visste soc mer och mer om situationen och min man fick mer på fötterna som han sen kunde ge till sin advokat i vårdnadstvisten. Hon tyckte nog det var urjobbigt eftersom alla anmälningar som kom in (det var många) alltid handlade om när barnen hade varit hos henne. Vi tyckte det var bra att hon var medveten om att folk hade ögonen på henne.

Det viktiga i ert hem däremot TS, är hur pappan hanterar alltsammans. Jag stannade hos min man och vi har det fantastiskt. Klart jag var lite tveksam i starten när jag insåg hur hans ex höll på, men jag visste också hur illa han tyckte om det. Han är inte vek på något sätt utan sa ifrån till henne hela tiden. Har man mött en man som viker ner sig för sitt ex och inte vågar säga ifrån så är det en annan sak. Du får prata med din man om detta. Klarar ni av detta tillsammans eller prioriterar han "husfriden" med sitt ex istället för dig? För oss var saken klar tidigt: det är VI som är teamet/familjen - inte hon. 

Jag tänker precis som du. Jag vet inte om jag kommer kunna titta på hans barn efter att jag tagit bort vårt barn för att hans barn ska kunna fortsätta bete sig illa.

Känner hur ett hat växer mot både bonusbarnen, exfrun och sambon.

Fast mest är det tårar. Handen ligger på magen, skrutten, det är inget roligt beslut att ta.

Var särbo istället.
Det är din sambo som inte klarar upp situationen med barnen och sitt ex. 
Lägg inte din energi på detta utan låt honom hantera detta