Mummy Shark skrev 2022-06-27 10:41:16 följande:
Då hoppar jag också in! Vi har tre blastocyster som väntar på insättning (en i taget förstås // ) om ca tre veckor.
Jag är fortfarande väldigt rädd, för mina känslor kring att barnet inte är genetiskt mitt (har genetiska barn sedan tidigare). Hamnade här när jag letade info om epigenetik. Hittade mycket positivt, men också mycket som gör mig ännu mer rädd. Mest är jag rädd för anknytningsproblem. Jag tror inte att jag någonsin tittar på mina barn utan att fascineras över hur lika mig de är, och att det stärker bandet (på ett primitivt sätt). Nu blir det ju inte så. Hur tänker/känner ni?
Hej och välkommen!
Härligt med tre i frysen! Vart gör du dina försök?
Der finns en hel del trådar om upplevelsen av att få barn via ÄD här, googla eller titta bakåt under äggdonationsrubriken så hittar du nog flera. De som fått sina barn svarar att de är väldigt glada över att det väl blev det barnet och att den oron inte fanns sedan. ( Men kanske kan det också vara svårt att berätta om en har såna känslor? Vore det ok att prata om dem? Eller är normen av att en borde vara nöjd över att ha fått sitt barn att det är svårt att prata om? Jag vet inte, men tänker att en måste få känna olika känslor.)
Jag tänker en del på det också. Både för min skull och inte minst för barnets skull. ( Samtidigt har jag ett barn som jag inte har någon genetisk koppling till, som föddes av min fd fru så jag vet att jag kan älska ett barn jag inte fött och vara hens mamma till 100%.) Men tänker att jag ska tillåta mig att känna alla de olika känslor som kan uppkomma och jobba med dem. Men jag längtar efter att väl ha ett barn i famnen, för då tror jag verkligen att det kommer att vara just det barn jag längtade efter. Känns också magiskt att vara med från start, få bära barnet osv.