Ensamheten
Tjena, De va många år sen jag skrev något här, de va i samband med ivf för över 15 år sen vilket resulterade i 2 fantastiska killar, tvillingar som nu är 15 år med separerade föräldrar sedan snart 4 år.
Separationen va lika nödvändig som katastrofal, vårdnadstvist, soc, å domstol.
Sedan drygt 2 år bor den ena tvillingen hos mig på heltid å jag är boendeförälder den andre bor vv. Livet rullar på å killarna mår bra, men nu när allt ?satt sig? rutiner å vardag har kommit på plats så kommer min egen ?ensamhet? över mig.
Efter separationen la jag all min energi på barnen, rutiner, jobb osv, har dejtat ett par gånger men inte känt mig färdig.
Jag glömde bort mig själv å hur viktiga även mina egna behov är för att både jag och min omgivning ska fortsätta å må bäst.
Nu är killarna som sagt större, hormonstinna tonåringar som prövar sina egna vingar å min roll/behov som pappa är inte lika efterfrågad ?hands on? å då blir ensamheten nästan olidlig.
Jag har drivit ett helt hem med hus, barn, husdjur å jobb i flera år nu så de är ingen ?hjälpreda? jag efterfrågar utan de enkla, nån som frågar om jag oxå vill ha en kopp kaffe, följa med på en utflykt, uppleva något med någon helt enkelt, nån som är mer än en vän.
Ah ser hur snurrig å smått osammanhängande detta inlägget ser ut men skönt ändå å få skriva av mig. ??
Nån som känner igen sig?
