Ångrar abort:((

Ja, jag inser ju att jag inte har hela livet framför mig eller tiden på min sida. Och det viktigaste är att jag fixar allt runt omkring mig som behöver vara fixat (vad gäller jobb och så) först, om man nu vill ha till ett barn till världen, eller vad man ska säga eller innan man går vidare med något.

Har även pratat om det här med den som jag blev gravid med, och nämnt min längtan (vi har inget fast förhållande), och trots hans ålder (han har heller inga barn sedan förut), så vill han vänta i ett år iallafall eller att man ska varit tillsammans eller bott ihop ett år. Jag håller med om att det är en bra utgångspunkt om man haft tiden på sin sida och varit ung. Men jag tror inte jag kan vänta ett år. Men ja, det kanske kan vara värt att sätta igång och kolla upp hur processen kring att skaffa barn ensam ser ut och om det är långa väntetider osv. Om man ändå ska stå i kö i ett år kan man lika gärna börja förbereda sig redan nu. Samtidigt vet jag inte hur relationen kommer utvecklas med den här killen. Men det ena borde ju inte utesluta det andra. Står man där ensam om ett år eller om relationen inte gått framåt under kommande halvåret (eller efter nån månad borde man ju veta var man står, kan man ju tycka?), så har man ju kanske ett alternativ iallafall (om det inte händer något det kommande året).

Det är väl egentligen det enda positiva som den här erfarenheten fört med sig, att man är öppen för barn. Annars kanske man levt i blindo i hela sitt liv och ändå varit barnlös eller inte vågat beröra dom här frågorna innan det faktiskt var försent. :/ om man nu ska försöka tänka positivt på nåt sätt.

Men känner återigen sån ångest. Har ont i magen och inte får man nån hjälp av vården i det här landet heller. Vill ha tillbaks barnet och önskar bara att jag kunde spola tillbaks tiden, och få det ogjort :(. vet inte hur jag kunde fatta ett sånt korkat beslut:(((. hur jag kunde vara så enkelspårig och inte överväga alla alternativen:((.

Ja, det är väl klart att dom inte ska styra åt något håll. Fast samtidigt kan jag tycka att om dom märker att man är i "upplösningstillstånd", att dom vet om att man inte pratat eller berättat det för någon, och då kanske inte heller processat "plusset" eller beskedet att man är gravid ens, att det smartaste hade varit att kanske vänta med att ta ett beslut innan man t.ex. pratat med kurator. Vet att man inte kan skylla på någon men känner mig ändå pressad i situationen jag var i (pga. utomstående faktorer). Sen sa även gyn. som jag träffade att "hon fick barn/blev förälder när hon var 37år och att det inte är omöjligt". Nej, men bara för att det funkade för henne så betyder det ju inte att det kommer gå för alla andra. Sen vet man ju inte hur länge hon försökte eller att hon kanske inte försökt innan etc. Så det där att hålla sina åsikter för sig själv, eller trycka åt något håll, nej, då borde hon kanske inte sagt så heller. Men som sagt, vet att man inte kan lägga skulden på någon. Men önskar bara man hade fått mer stöd i situationen, om inte annat så av vården iaf. Hur vet man ens vem man ska kontakta i en sån situation? Hade man kontaktat typ BVC istället för abortmottagningen så hade man nog fått ett helt annat bemötande. :/ och är man helt själv i att få ett sånt besked. Vem ska man ens kontakta liksom?? Man är ju helt utelämnad till sig själv om man inte har någon i sin närhet. Men vet ju som sagt att jag inte kan skylla på någon annan :(. Önskar bara att jag inte varit så rädd:/.