Ångrar abort:((

Du kan ju inte gå tillbaka i tiden och ändra något, och sjukvården gjorde helt rätt som inte ifrågasatte ditt beslut (hur skulle det känts för någon som inte ville ha barn att bli ifrågasatt?).

Det enda du kan göra nu är ju att ta kunskapen med dig framåt:hur ska du agera nu när du vet detta?

Att skaffa barn med en man som inte vill bli pappa är inte en god idé. Så bra att du gjorde abort. Att det fick dig att inse att du vill bli mamma är ju också bra, nu kan du jobba på att träffa en ny man som också vill det! Du kan också undersöka möjligheten att skaffa barn på egen hand om det skulle bli aktuellt.

Det är ju bättre att du ångrar en abort för en unge iaf så det kan du väl trösta dig med. Ta hand om dig och håll dig undan från icke steriliserade män om du inte vill bli med barn . Fler män borde ju steriliseras så man slipper behöva oroa sig. Kram på dig

Ja, jag skulle råda att bara köra på som ensamstående. Fertiliteten kan sjunka rejält fort och ett år kan vara betydelsefullt. Om mannen är något att ha borde han kunna rucka på sitt ett årsprincip.

Sedan är det tusen ggr bättre att vara ensam än med en pappa som inte är bra.

Jag ångrar att jag inte skaffade barn själv. Jag har gjort det sämsta valet. Jag får ta hand om barnet helt själv än så länge, alla nätter, dagar, sömnbrist etc. Mannen gjorde/gör ingenting utan gnällde/gnäller bara igenom hela graviditeten och till nu när barnet är sex månader. Trots det ska han bestämma saker och ha vårdnaden om barnet, ta halva barnbidraget, föräldraledighet. Vi är särbo så han har ju inte handlat eller hjälpt till varken praktiskt, känslomässigt eller ekonomiskt. Jag har gjort och köpt allt, fixat allt och känslomässigt är han så negativ att han bara förstör. Vore mycket enklare i livet att inte ha honom alls med i detta.

Tyvärr så måste jag dras med honom då barnet är så litet och behöver oss båda. Så då måste jag umgås med denna idiot till människa för barnets skull.

Nu kommer det här att låta hårt men, du kan inte skylla på vården, det är ju självklart att de inte ska försöka styra någon åt något håll, man kan be att få prata med en kurator men det är inget måste. Om du ändå är 34 år så kanske de tog för givet att du verkligen tänkt över detta vilket du faktiskt inte verkar ha gjort ordentligt.

Som andra skriver så kan det ju vara hormoner och det är ganska självklart att dessa känslor kommer, det är ändå en stor sak påverkar en oavsett om man vet att det var rätt beslut.

Du har inte ens ett förhållande med han du blev gravid med, ni bor inte ihop, börja där, det blir väldigt tungt och ganska dödsdömt att börja med barn och ta alla delar efteråt, det är en stor omställning med barn och börjar man med en stabil grund så är det lättare.

Jag är 37 och väntar 3e barnet, har många i min vänskapskrets som är mellan 35-38 som precis fått eller väntar sitt första, även om du kanske inte har all tid i världen så är det inte så bråttom som du verkar tro.