Vill inte vara styvmor eller ha bonusbarn

Separera så klart. Du mår inte bra, dina barn mår inte bra. Skit samma hur kär du är i karln. Dina barns mående ska gå först.

Eftersom varken barnen eller du mår bra så är det ju naturligtvis bäst att separera. 

Huuuur kan det fortfarande finnas folk som inte begriper att man inte ska skaffa barn eller flytta ihop första tiden när man fortfarande är nyförälskad?

Det kan behövas mer tid för att landa. Att foga samman två familjer till en och leva som "bonus" är inte gjort i en handvändning.

Samtidigt - din magkänsla är förmodligen rätt. Känner du instinktivt att det är fel, att du ångrar dig och även så pass att du vet vad som eventuellt går att förändra och vad inte - så kan du kanske redan dra slutsatser av det.

Kort sagt så är det svårt, om ens möjligt, att ändra på andra.

Det man kan ändra på är hur man uppfattar det och vad man gör av det.

Om du uppfattar killen som mjäkig så kanske han inte slutar med det pang bom för att du tycker det. 

Så antingen får du acceptera att han "är sån" och sen bara låta det rinna av dig eller så kommer du fortsätta att störa dig på det.

Men en fråga - har ni inte pratat om relationen till barnen, uppfostran mm under den tid som gått? Som ni var särbo? Eller har du inte sett honom tillsammans med barnen? Då hade du ju kunnat se detta och fundera på om du vill ha det "i din vardag" redan innan?

Även om man som sagt är förälder till sina egna barn och tar ansvar för dem så kan man inte uppfostra en skock barn under samma tak med helt olika regler. För mig hade inte det funkat, man måste ha någon sorts samsyn och även kunna hantera att säga till  alla barn på samma vis samt även att någon annan ger dina barn tillsägelser (vid behov) när du inte är där.

Flytta isär. Och nästa gång du funderar på att flytta ihop med någon, tänk ordentligt före. Både vad du ger upp och vad du kan vinna, och att det sällan blir så perfekt som man föreställer sig.

Ingen orsak. Jag förstår att det är jättejobbigt och att backa bandet är inte möjligt rent praktiskt. Så fortsätt med kommunikationen, sätt en tidsgräns för dig själv där du försöker att acceptera saker som det är. Kanske behöver det landa.

Eller så inser du om 3 mån/6 mån eller vilken tidsgräns ni sätter att nej - det här kommer inte fungera.

Ta stöd av familjerådgivningen om ni behöver, bara att få någon utomstående som kan styra samtalet och ser till att man ställer de frågor som behöver ställas och svarar ärligt på frågorna är väldigt värdefullt.

Jättetråkigt att han inte kan stå för vad ni kommit överens om (trodde du) och går bakom ryggen. Det funkar inte i en kärnfamilj och säkert ännu sämre i en bonusfamilj när barn kan slänga ur sig "du är ändå inte min mamma/pappa"...