Separera eller stanna?

Vi träffades mycket barnen tillsammans när vi inte bodde ihop och pratade mycket om våra synpunkter på hur det skulle bli vid en ihopflytt. Fick inga sådana här vibbar då.

Jag är inget offer här. Självklart är det mitt ansvar att få det att funka, att ta konsekvenserna av ett sådant här stort beslut. Det är mer en fråga om att kanske dra mig ur, för allas skull.

Vi träffades mycket barnen tillsammans när vi inte bodde ihop och pratade mycket om våra synpunkter på hur det skulle bli vid en ihopflytt. Fick inga sådana här vibbar då.

Jag är inget offer här. Självklart är det mitt ansvar att få det att funka, att ta konsekvenserna av ett sådant här stort beslut. Det är mer en fråga om att kanske dra mig ur, för allas skull.

Du har rätt. Flytten gick för fort. Renoveringsdrömmen dök upp och mitt gamla hus behövde annars rustas upp totalt. Så vi slog till. Kände oss helt säkra.

Det var förhastat.

Att jag nu lika hastigt vill dra mig ur är nog för att ställa allt ?till rätta? så fort som möjligt. Jag kan knappt vara i samma rum när han är här med sina barn. För att det irriterar mig så mycket. Som att jag är ett stort barn. Känns som att jag låst fast mig i tanken att det inte kan bli bra och att jag och barnen kommer vara olyckliga här.

Man löser inga problem genom att fly från dom. Det är dina barn som betalar priset för att du inte tar det lugnt och tänker till. Tänk om du flyttar ut och ångrar det beslutet också när det lugnat sig lite? Vad gör du då?

Nu får du faktiskt vara vuxen och ta lite jävla föräldraansvar (ursäkta uttrycket men du fattar)

Ja det är det jag vill. Vara vuxen och ta föräldraansvar. Det är bara inte tydligt för mig vad som är ansvarsfullt i det här läget. Nu har jag ställt till det med den här flytten, som jag naturligtvis trodde skulle bli bättre för alla. Mina egna demoner spelar mig ett spratt och jag ser inte klart. Är så osäker på om det ansvarsfulla i detta är att stå för att jag gjorde ett grovt misstag och ändra tillbaka deras liv i mesta möjliga mån. Eller bita ihop, trycka bort mina egna känslor och inbilla mig att det är bra.

Tyvärr inte att jag kommer svara så mycket på OP.

Men alltid lika intressant att se folk skriva så starka åsikter om hur saker och ting ska ske.

Har själv ej barn och tycker inte 1,5år låter som kort tid för att bestämma sig för att flytta ihop med tanke på vart båda parter är i livet ( sepererade med barn).

Kan tänka mig att det är väldigt svårt att ha ett förhållande och försöka få det att utveckla som särbos med barn.

Fokusen här kan ju inte ligga på vad du skulle ha gjort utan vad som kan göras.

Och till andra i tråden som säger att det ansvarsfulla är att tänka på barnen och potientiellt leva i en misär.

Har själv växt upp med föräldrar med 0 kärlek sinsemellan och det mer ansvarsfulla där hade nog varit om de hade separerat tidigare, sådant färgar också av sig på barnen, allt handlar inte om att hålla ihop, tyvärr.

Enda råd jag kan ge är att fortsätta försöka prata om situationen och komma fram till lösningar som passar båda, eventuellt ta proffessionell hjälp.

 

Fungerar det ändå inte får man väga alternativen igen, 1 månad skulle jag nog inte tro räcker för ett sådant beslut, men inte mitt att ta.

Tack för svar och bra tankar.

Precis som du skriver så var det så vi resonerade. Vi är båda 40+. Vi borde vara kloka och kunna känna av vad som blir bäst. Vad har vi att vänta på? Trodde naturligtvis jag var mogen nog att fatta ett sådant här beslut som skulle gynna barnen. Allt blev ju tyvärr istället fel. Som det känns nu i alla fall. ?Vi? känslan har inte infunnit sig alls och när hans barn är här är det som att vi lever parallellt. Hans barn pratar i princip med mig och är otroligt pappiga, vilket han liksom uppmuntrar. Jag och min sambo är inte ovänner och han är ingen dålig person på något sätt. Vi har mycket kärlek och kemi mellan oss, plus att han är lugn och trygg, bra med mina barn också. Så det gör det hela nästan svårare.

Håller helt med om att det inte är för någons bästa att kämpa på för barnens skull, om det är till priset av att man själv lider och om ingen kärlek finns.

Jag måste helt enkelt ge det mer tid. Barnen kommer ju bli större och förhoppningsvis tar hans mjäkighet slut då per automatik, men ska jag bara vänta på det och stå ut, om det nu visar sig att det inte går över trots att jag ger det mer tid och anstränger mig mer?

Vad har du gjort för att skapa en egen och god relation med hans barn?