Inlägg från: Ambivalent80 |Visa alla inlägg
  • Ambivalent80

    Separera eller vänta?

    Detta är så sorgligt. I oktober fick vi vårt nya hus, som min nya sambo har totalrenoverat och vi har lagt ner så bortklemande och patetisk med dem så jag spyr. Jag inser hur hemskt det här låter. Jag känner att detta daltande går ut över mina barn. Hans 6-åring är som en 3-åring och blir buren, gullad med och har inga som helst krav. Står vid pappans ben och gnäller. Svarar knappt på tilltal. Gnäller om allt och blir påklädd och får allt han vill. Mina tvillingar är ju lika gamla och märker såklart detta. De är väldigt självständiga och framåt. Mina äldre barn tycker också det är jobbigt.

    Har tagit det här med min sambo upprepade gånger men det blir bara storbråk och han menar på att det inte är något problem och inget fel. Att det är jag som har problem.

    Jag inser att jag inte kommer flytta tillbaka till vårt gamla hus men i praktiken skulle vi ju kunna sälja huset och hitta ett nytt i närheten av där vi bodde förut.

    Eller ska jag bara stå ut och ge det tid?? Förstår ju att man borde stötta varandra i sånt här men det hade varit en annan sak om vi var överens i det.

    Jag älskar den här mannen och han hjälper mig mycket med allt. Vi har det bra de veckor hans barn inte är här. Mina är här på heltid.

  • Svar på tråden Separera eller vänta?
  • Ambivalent80
    Ambivalent80 skrev 2021-12-21 08:56:13 följande:
    Separera eller vänta?
    Detta är så sorgligt. I oktober fick vi vårt nya hus, som min nya sambo har totalrenoverat och vi har lagt ner så mycket pengar och tid på detta. Nu har vi bott här en dryg månad.

    Jag har 4 barn, en pojke på 13, en pojke på 11 och tvillingflickor på 6. Han har en pojke på 8 och en pojke på 6.

    Vi har varit ihop i ca 1,5 år och innan dess hade jag kortade relationer som barnen inte träffade. Jag blev stormförälskad när jag träffade den här mannen och vi var själsfränder. Han var magisk med mina barn och allt var toppen. Tills vi flyttade ihop. Problemen är följande;

    1. Jag saknar vårt gamla hus så intensivt.

    Där jag och mina barn bodde och både dem och jag hade vänner runt omkring.

    2. Det här låter hemskt men hans barn är så bortklemande och han är så patetisk med dem så jag spyr. Jag inser hur hemskt det här låter. Jag känner att detta daltande går ut över mina barn. Hans 6-åring är som en 3-åring och blir buren, gullad med och har inga som helst krav. Står vid pappans ben och gnäller. Svarar knappt på tilltal. Gnäller om allt och blir påklädd och får allt han vill. Mina tvillingar är ju lika gamla och märker såklart detta. De är väldigt självständiga och framåt. Mina äldre barn tycker också det är jobbigt.

    Har tagit det här med min sambo upprepade gånger men det blir bara storbråk och han menar på att det inte är något problem och inget fel. Att det är jag som har problem.

    Jag inser att jag inte kommer flytta tillbaka till vårt gamla hus men i praktiken skulle vi ju kunna sälja huset och hitta ett nytt i närheten av där vi bodde förut.

    Eller ska jag bara stå ut och ge det tid?? Förstår ju att man borde stötta varandra i sånt här men det hade varit en annan sak om vi var överens i det.

    Jag älskar den här mannen och han hjälper mig mycket med allt. Vi har det bra de veckor hans barn inte är här. Mina är här på heltid.
  • Ambivalent80
    Wais89 skrev 2021-12-21 09:29:01 följande:

    Det är lätt att göra något förhastat som man sedan kommer ångra. Om jag var du skulle jag ge det lite tid. Man kan sätta upp en tidsram t.ex. se hur det känns om ett halvår. Under den tiden skulle jag se till att jobba på att hantera frustrationen som uppkommer.

    Uppfostring är ju ett känsligt ämne. Vad som en förälder/familj anser är rätt behöver inte vara rätt för en annan familj. Att diskutera hur ni ser på uppfostran kan kanske vara bra så att ni förstår varandras olika sätt bättre. Kanske har han och mamman till hans barn kommit överens om hur de vill uppfostra sina barn? Så rådet är helt enkelt att vara mer utforskande och nyfiken på hur han tänker kring uppfostran snarare att komma med vad som du anser är rätt. Om ni pratar om uppfostran så kanske ditt perspektiv kan inspirera honom.

    Förstår att din upplevelse är jättejobbig, man vill ju alltid sina barn det bästa.


    Tack för svar. Detta inlägget blev fel i texten och kunde inte ta bort det så jag skrev ett nytt, men jag antar att du förstod innebörden.

    Ja det är mycket ångest detta och jag tog fel beslut med flytten. Samtidigt var jag så säker då och om det inte blivit av hade jag säkert grämt mig över det istället.

    Vi pratar mycket och ser det inte alls på samma sätt. Mycket av problemen ligger hos mig. Jag är rädd att jag inte kommer kunna tycka om dem alls och då måste jag väl lämna in? För allas skull??
Svar på tråden Separera eller vänta?