* Kommer man nånsin att få ha lite egentid igen?
Ja men kanske inte som innan. Har man ett barn så räcker det att den andra föräldern är med barnet så får man loss tid. Tid inte bara för eget "nöje" utan för att kunna åka och handla, ordna med tvätt och mat hemma tex. Ibland kan barnet vara med, annat är betydligt enklare utan barn.
Men har man två så blir belastningen på den som ska passa barnen högre. Den ena behöver ta hand om båda två - för att den andra ska kunna få tid för sig själv eller för det jag räknat upp ovan.
Själv känner jag att behovet av egentid minskade med åldern eftersom jag kunde göra mycket kul MED mitt barn. Vi har väldigt många år mellan våra barn (mer än 10) så jag minns när äldsta var från fem år och uppåt ungefär, då gjorde vi ju massa saker tillsammans som inte var 100% barnanpassade och som även jag tyckte var roliga. Som att gå och bada, gå till biblioteket, gå på bio, gå en lång promenad på stan. Han fick börja med pokemon när han var 9-10 år så då ville ju han jaga dom och vi cyklade och gick mycket tillsammans. Jag var ofta nöjd med det vi hade gjort, hade inget behov av att försöka bli av med honom för att göra något som bara var för mig. Dessutom var han lätt att natta så jag och mannen hade ofta ett par timmar kvällstid att lägga på något tillsammans eller att en kunde träna eller träffa en kompis.
* Kommer vi kunna få barnvakt åt båda 2 nån gång?
Se ovan. Belastningen för den som ska passa den ökar ju pga det är två. Eller så lejer man ut dem till olika släktingar
Eller så är den stora så gammal att hen kan vara hos en kompis och leka ett par timmar, kändes alltid så lyxigt att bara åka till IKEA med ett barn liksom!
* Vad gör det med vår relation?
Det beror ju på hur man har det innan. Hur man är som personer. Vilka behov man har och såklart vilken sorts barn man får. Man kanske tänker att det här är chill, första barnet var så lugnt och harmoniskt så vi vågar oss på att få syskon rätt snart inpå. Och så får man ett barn med kolik. Eller en high need baby som ska vara med ÖVERALLT samtidigt som man har en till hyfsat liten som också behöver mamma och pappa. Man måste vara lyhörda för varandra, inte hamna i konflikt kring ekonomi tex för det är det sista man behöver. Man måste vara överens om att nu gör vi det här, vi VÄLJER det här.
* Kommer vänner utan barn fortfarande bjuda in oss till filmkvällar och fest?
I vårt fall nej. Inte ens de vänner vi hade med barn - bjöd oss mer. För vi avvek för mycket från konstellationerna. De vänner vi fick i samband med att vårt första barn föddes var ofta äldre än oss samt att de barnen hade äldre syskon. För oss var han det enda barnet länge. När vi fick en bebis så hade alla andra lämnat småbarnsstadiet för länge sen, åkte på skidresor med barnen, hade mycket egentid och inga barnvaktsproblem heller egentligen för barnen var ju 9-11 år då. Medan vi började om från början med nattvak, kolik, blöjbarn och ett hus som vi fick barnsäkra på nytt igen. Så vi hade svår att ta med oss den lilla till dem och även om de också var föräldrar och vet hur bunden man är av rutiner när man har en liten så förstod de liksom inte. De var väl glada att de inte var där själva haha
Så ungefär noll umgänge i form av fester eller middagar pga ovan nämnda. Men det är inga hard feelings, vi sågs för korta fikastunder eller långpromenader (med vagn i mitt fall) så relationerna och kontakterna finns kvar. Men det är först nu när vår yngsta är fyra år och kan vistas i möblerade rum (han är rätt vild) som vi börjat umgås mer.
Summan av kardemumman är väl att vill man ha en större familj och fler barn så vill man. Och då lär det i slutändan vara värt uppoffringar, sämre sömn och mindre tid till relationen. Men det är fas i livet, den varar inte för alltid.
