strelitzia skrev 2021-12-10 14:18:51 följande:
Jag började tvivla när ingen annan verkade ha samma behov av att skriva av sig, men vad ?skönt? att jag inte är helt ensam. Jag har bara berättat för en vän om vad jag går igenom för jag är helt övertygad om att andra skulle överösa med peppande ord och tips och allt jag absolut inte är intresserad av att höra.
Varför är det två år? P.g.a lång kö? Eller är det olika i olika delar av landet? Oavsett, orimlig tid, hur förväntar de sig att en ska kunna leva ett normal liv under tiden.. Efter ett ?all ser bra ut samtal? borde skicka hem en med en flaska vin och en remiss för samtalsterapi.
Jag har funderat på att bekosta IVF själv, men det är mycket pengar för en med min ovärdiga lön, och jag tror inte min sambo har några problem med att vänta om det går att göra gratis. Men det skulle känns värt om det kan bespara mig detta elände.
Det värsta med intagram är när man råkat klicka på en bebisbild och sen är hela utforskarflödet fullt av de i flera dagar. Och även om man försöker undvika internet så är dom ÖVERALLT så fort man går ut.
Jag har hört att många som är ofrivilligt barnlösa blir ledsna av sådan som är närmast i tiden av ett liv med barn, gravidmage eller ett nyfött barn men jag känner så för barn upp till typ 5-6, det är stor kategori jag inte orkar med haha?..
Det finns nog fler där ute som behöver klaga lite men det är kanske så att dom flesta inte vågar utan försöker hålla sig positiva och därför inte tillåter sig att klaga.
Det är två år till pga att om man som mig är under 30 år så måste man ha försökt i tre år innan hjälp med ivf erbjuds, iaf i den regionen vi bor. Annars är det inte alls långa köer vad vi fick höra. Vilket känns som en käftsmäll för någon som är ofrivilligt barnlös. Men jag försöker hantera dom känslorna bäst jag kan men det är jätte tufft och jobbigt när man tänker på det. Det har gjort så att alla dagdrömmar om barn inte finns lägre för jag orkar inte dagdrömma och inse att det kan hända att dom drömmarna inte blir till verklighet på flera år. Och att bekosta IVF själv är inget vi känner för nu utan väljer att vänta.
Jo verkligheten går ju inte att blunda för. Alla dom gångerna man ser par med sina småbarn och tankarna går direkt till att varför har dom lyckats bli gravida och fått sitt barn innan vi ens kommit ett steg på den vägen. Det känns så otroligt orättvist då. Men när jag ser familjer med lite större barn så är inte dom känslorna lika starka, enbart för att dom fick barn innan vi började försöka.
