Fast du skriver att han bara kan somna om han ligger i vagnen. Det tror jag inte. Däremot så kanske du inte vågat hålla ut tills han somnat på ett annat sätt.
Tex om han får ligga i din famn i soffan, du gungar lite mjukt medan du ser på något på tvn eller ölyssnar på en podd i öronen. Dvs att du håller ut och lär honom att man kan somna på andra sätt.
Först av allt så tycker jag man ska fundera över två saker.
Vilka förväntningar man har på sin bebis och vilka förväntningar samhället har. Jag menar ofta vill man ju att bebisen ska sova hela natten i sitt eget rum, gärna från dag 1.
Den biten är skitviktig men att komma underfund med förväntningarna.
Sen bör man ju fundera över hur människan fungerat fram till 1980-talet och det blev standard med varsitt sovrum.
Vi har ju ända sedan vi var små råttor på dinosaurernas tid varit ett flockdjur. Vi har levt tillsammans och sovit tätt, tätt intill varandra. Utstötning har varit en dödsdom. Det här ligger ju djupt ner i våra gener och existens att det är helt omöjligt att tvätta bort det på 50 år.
Det här ger inga svar eller quickfix men det ger ett förhållningssätt och tankebanor som ligger bättre i linjer med det mycket lilla barnets behov.
Mina barn har inte haft ett eget sovrum förrän de själva uttryckt en sådan önskan någonstans i mitten av tonåren. De har haft ett gemensamt sovrum som mest bestått av sängar och sedan har de haft egna dagrum med sina leksaker eller skolgrejer.
Just det, att ha sällskap och tillhöra flocken är det som funkat hos oss.
Det riktigt lilla barnet har fått det den behöver. Behöver de sova tätt, tätt intill mig har de fått göra det och allt annat har faktiskt fått stå på vänt. Den här perioden är så otroligt kort att det faktiskt måste bli underprioriterat.