Jag vill bara skriva av mig. En riktigt jobbig dag. Dagen då jag ska få svar på om mina tvåäggstvillingar har DS. Med 1/26 och 1/39 på KUB ser det inte särskilt ljust ut men det bara måste gå vägen. Jag fyller snart 41 och med fyra barn hemma vill pappan inte behålla dem om det visar sig att dem har DS. Idag går jag in i vecka 18 och jag kan emotionellt inte avsluta deras liv.
Som sagt så valde jag att ta ett fostervattenprov 1993 när jag väntade mitt andra barn och var 36 år. På den buss jag åkte till stan så fanns på halva vägen en "skola"....dag-verksamhet! där vuxna med DS gick och när jag såg dem på bussen så blev jag livrädd. Därför min skräck för just DS. Personen jag talade med när jag fick beskedet om provet sa att det var ''typ" 25% av alla fel och skador som ett barn kan ha som syntes på detta prov! -"Ja tack då", sa jag kanske!, eller inte. Mitt barn hade inte DS och det var jag nöjd med.
Så jag håller inte med för att jag är less på x antal fördomar/smygpåhopp som användaren sprider i alla trådar? Som användaren även tryckt in här, inte bara om DS. Det har inget att göra med att abortera foster med DS för jag är inte naiv för deras svårigheter och skulle antagligen göra det själv :)