Har du upplevt ”gender disappointment”?

Nja, besvikelse känns som fel ord. Eller för starkt, ska jag väl säga. När jag väntade första ville jag gärna ha en pojke, men då främst för att jag var så övertygad om att jag väntade just en pojke, och ville att de som trodde att det var en tjej - skulle ha fel Det var en pojke. Med andra, då spelade det ingen roll alls, alltså inga förhoppningar åt något håll. En flicka? Skoj med en av varje. En pojke? Kul med två grabbar som kommit så tätt. Det var en flicka, visade ultraljudet, och då gladdes vi åt det.

Med trean däremot. Där hade jag lite av en förhoppning att det skulle vara en flicka. Jag vet inte riktigt vad exakt det grundade sig i, men en del av det var förlossningsrädsla. Första förlossningen var en långdragen historia som slutade med sugklocka och en stor pojke (4,7 kg och stort huvud). Andra förlossningen var en betydligt enklare variant med en liten flicka (3,6 kg). Så jag tänkte väl någonstans att jag tillverkar STORA pojkar och mer normalstora tjejer. Det var en pojk visade ultraljudet - då kände jag någon sekunds besvikelseaktig känsla, men släppte det sedan. Och han var förresten stor - 4,8 kg i vecka 37+. Och han skadades under förlossningen p.g.a. storleken (allvarligaste sortens plexusskada, opererad, vi vet inte långtidsprognos, men han kommer aldrig bli helt bra).

Fjärde barnet var en flicka. Hade inga besvikelsekänslor eller annat. Föddes normalstor för tiden i vecka 33+.