Tror du att stress och sorg över att inte bli gravid kan påverka fertiliteten negativt?

Nej det påverkar inte. Det är inte den typen av stress som stör ut kroppen, utan hög och långvarig stress, som t ex på jobbet.

För att jag har lärt mig det genom åren, allmänbildad, beläst, kalla det vad du vill.

Anekdotisk bevisning funkar inte. Läs fakta istället. Finns massor om man googlar.

Nej, det påverkar inte. Fysisk stress kan ge ägglossningsrubbningar, men det märks på att mensen blir oregelbunden. Har man äl kan man rent teoretiskt bli gravid hur man än mår psykiskt. Du kan inte med tankar påverka huruvida ägg släpper, huruvida äggledarna har passage, huruvida spermierna är av bra kvalitet, huruvida ägget är av bra kvalitet och därmed dina chanser att bli gravid. Om tankar kunde påverka skulle vi inte behöva p-medel. Dessutom är de flesta inte alls stressade när de börjar försöka bli gravida, men det kanske inte går ändå just för att de är infertila.

Att säga att psyket/tankar påverkar fertiliteten är ett enormt skuldbeläggande av den enskilda kvinnan. Det blir samma sak som att säga att man själv orsakat sin infertilitet genom vad man tänkt.

Kan ju bero från människa till människa. Min fertilitet blir inte åverkan av stress. Förlorade vår son 10 dagar efter hans födsel (extrem prematur i v.25). 2.5 månad efter på 1a försöker blev jag gravid. Hon dog dessvärre i min mage i v.25 och jag fick föda henne stilla. 7 månader efter så ville vi försöka och jag blev gravid på en gång. Fick tyvärr ett ma i v.9. Vi väntade en mens och körde på och det tog sig. Stella blir 2 år om en månad.

När hon föddes via k.snitt så råkade jag ut för komplikationer och fick akutopereras pga inte blödning. Det var kritiskt och jag låg på iva i 4 dagar. Nu är jag gravid i v.13 och det tog sig på 1a försök.

Så stress och fysiska/psykiska trauman och och extrem oro/ångest/stress samt sorg för mina barn som inte finns med oss, påverkar inte min fertilitet.

Men jag vet inte om det kan påverka någon annans. Jag har många kompisar som det har tagit tid för att bli gravida. Dom har planerat, köpt äl-tester etc och när dom har slutat att försöka så intensivt, så har dom blivit gravida. Men det är kompisar som har blivit gravida inom ett år och det är ju trotts allt normalt att det kan ta upp till ett år, även om det ändå är lång tid.

Jo, det är väldigt ovanligt. Ca 3% av de som adopterat får senare ett biologiskt barn. Siffran är ungefär densamma bland dem som försökt i flera år. Det är alltså inget "magiskt" som sker iom adoptionen. Paret var inte sterila utan bara infertila och då kan man få barn spontant till slut. De flesta försöker dock inte hur många år som helst så hur många som skulle få barn spontant om de inte slutade försöka förrän vid klimakteriet vet man ju inte. Vissa får barn via IVF, andra adopterar, vissa får barn via ED, vissa ger upp och många börjar därmed använda p-medel för att de faktiskt fått barn eller inte orkar försöka längre. Jag vet att par som kanske inte direkt aktivt försökte i 20 år, men de hade i vart fall oskyddat sex ungefär så länge innan de fick barn vid dryga 40.

Men självklart beskyller man kvinnorna indirekt när man menar att det är deras tankar, sorg och stress som orsakar att de inte blir gravida? Vad skulle man annars mena?

Det där "Sluta tänk på graviditet så ska du se att du blir gravid" ÄR att indirekt beskylla kvinnan.

Fast vad skulle skilja dig från (Jag) ? Tror du har klampat på en öm tå