Här är 25 år och har aldrig haft ett förhållande. Mår skit:(
Hej,
Det känns lite dumt att skriva det här men det är ingen annan som förstår hur jag känner mig och jag tycker att jag behöver skriva av mig.
Jag är en tjej på 25 år och jag har aldrig haft en pojkvän eller ens killkompisar för den delen. Jag börjar få riktigt mycket ångest desto äldre jag blir för alla i min omgivning frågar konstant "varför har du ingen pojkvän för? " och "är det inte dags att skaffa en?". Det är inte så lätt när man aldrig har ens fått en bekräftelse att någon har varit intresserad heller.
Jag har alltid haft dålig självförtroende för att jag är 150cm, väger några kilo mer än vad man ska, ungefär 65kg. Jag har en stor rumpa och stora lår som jag har skämts för i många år. Jag är också usel på att sminka mig fast jag har försökt öva varje dag. Jag tycker inte heller att jag har det bästa ansiktet heller. Jag vet att jag måste jobba med mitt självförtroende och det försöker jag och men det känns extremt jobbig att gå ut i dejtingvärlden när jag aldrig har fått någon slags bekräftelse av någon.
Nu när jag har blivit 25 år skäms jag att jag inte har haft ett förhållande och jag vågar knappt börja dejta någon för att jag har ingen erfarenhet och jag börjar närma mig 30. Jag har inte ens hållit hand, kysst eller haft sex med en kille. Jag håller på att bli galen för jag vill ha en relation men är för mesig att göra något.
Lite bakgrundsinformation:
När jag var liten var min pappa inte i bilden för han var en alkoholist och väldigt aggressiv. Jag har ett minne av att han försökte hoppa på min mamma när jag var 6 år, men han har aldrig slagit mig eller mina syskon och han är en helt annan människa när han är nykter. Min mamma pratade aldrig ont om honom för hon ville inte snacka skit om vår pappa och ville att vi skulle ha kontakt med honom för att han är vår pappa.
Men han ringde alltid till mig när jag var 8-12 för att berätta vilken blåst mamma jag har och hemsk hon är. Det slutade alltid med att jag började gråta och mådde extremt dålig. Jag tror att det har gjort att jag var rädd för killar. Jag ville aldrig ha någon kontakt med killar och var jätte blyg i klassen och pratade aldrig med mina klasskamrater som var killar.
När jag var tonåring fick social fobi och jag har det fortfarande idag men inte så extremt som det var då.
Jag har inte heller några vänner utan är mest med mina syskon och med min mamma som är sjuk och jag är därför med henne hela tiden när jag inte jobbar . Jag jobbar och studerar men jag är jätte dålig på att läsa av människor och vågar aldrig heller ta första steget.
Så det har varit jätte svårt att träffa någon.
Tinder och andra dejtingsappar känns inte heller så seriösa och jag är rädd att berätta att jag inte har någon erfarenhet och bli dömd.
Jag har också varit med om många tråkigheter i familjen och det har fått mig att jag kan inte lita på folk lätt heller och har svårt att öppna upp mig med andra utomstående.
Jag känner att dejting är ett hopplöst fall för mig. Är det någon som känner likadant som jag?
Jag ser mina arbetskamrater och kusiner gifta sig och skaffa barn. Jag är glad för deras skull men det gör riktigt ont i hjärtat att jag står kvar på samma plats och att jag aldrig kommer att träffa någon.
Det blev ett långt inlägg men det känns skönt att berätta vad jag känner och vara anonym på ett sätt.
Om det är någon som skriver att jag behöver prata ut med någon, det har jag försökt i många år men det hjälper inte.
Hej Kajsa!
Du är inte ensam. Det är många som har svårt att få till det med det andra könet, även om det kanske inte känns så för dig.
Jag har också varit i din situation, det var först vid 27 som jag hade sex första gången exempelvis.
Så vad kan du göra åt det här?
Egentligen finns det bara en sak du behöver göra - utvecklas.
Med det menar jag att du behöver jobba med dig själv och det inom dig som hindrar dig från att skaffa en relation. T.ex. få en bättre självkänsla, våga tro mer på dig själv, bli mer social kanske, bli modigare, våga utsätta dig för fler situationer där du kan tänkas hitta en partner o.s.v.
Och du behöver börja med små steg, och sedan ta större och större steg. Till slut lyckas du!
Beröm dg själv för varje steg du tar närmare ditt mål. När du drabbas av motgångar så får du tänka positiva, trösterika tankar.
Använd också din desperation som en drivkraft för att våga mer och mer!
25 år är inte så mycket. Du har gott om tid att hitta en relation. Kanske det blir så för dig att du faktiskt dröjer lite längre med att hitta någon, men när du väl gör det håller det hela livet. Om du då hittar någon detta år och du lever till 90, så kommer du leva i en relation i 90 - 25 år, d.v.s. 65 år. Det är ju en imponerande siffra du i så fall har att se fram emot.
Fundera över vad du kan göra med ditt utseende så att du själv blir mer nöjd. Jag tänker att om du gör något litet kanske det kan ge dig lite bättre självförtroende och få dig att utstråla det.
Du skriver att du har svårt för att läsa av människor och har svårt att ta initiativ. Jag tänker att man kan träna på att läsa av personer genom att läsa in sig på kroppsspråk. Att ta initiativ handlar om mod och vilja. Det kan man också träna sig på.
Ett förslag är att du tar kontakt med någon här på FL. Det finns ju jättemånga trådar om ensamma män som säkert skulle uppskatta en kontakt, även om det bara i slutänden skulle leda till vänskap.
Men är det för ett stort steg kanske du ska träna på att gå fram till en främling och fråga vad klockan är. Eller gå in på ett kafé och fråga en man om hans namn, och sedan säga: "Ursäkta, jag trodde att du var någon annan." Hitta på en första grej som är på en lagom svårighetsgrad och fortsätt sedan och gör mer och mer modiga saker, samtidigt som du jobbar med att bli bättre på kroppsspråk.
Till slut kommer det hända för dig med!