Mamma - dement eller psykisk ohälsa?

Paranoia /förföljelsemani och vanföreställningar är vanligt vid begynnande demens, ja. Med tanke på hennes ålder låter psykossjukdom högst osannolikt - det kommer inte så sent.

Kolla upp om det finns ambulerande team för psykisk ohälsa där du bor. Här i Stockholm heter det Mobila akutenheten för psykiatri, googla och se om ni har något liknande. Dit kan du ringa för att få råd och de gör också besök hemma.

Min mamma blev dement (Alzheimers) och det började med paranoia. Senare kom andra problem, tidsuppfattning /dygnsrytm försvann gradvis, likaså vardagliga rutiner som att äta, sova och borsta tänderna.

Vi fick Mamma under vård med hjälp av ett sådant mobilt team som helt utan dramatik pratade henne med sig - de var mycket rutinerade och hade inga problem med att hantera hennes problem.

Ett råd är att vara mycket försiktig med att så att säga gå emot hennes idéer - det kan resultera i att du går över till ?dom? och alltså blir en av de elaka som bara är ute efter henne. Så var rädd om relationen. Försök att tona ner, inte fråga eller ifrågasätta, inte diskutera. Byt bara samtalsämne. Så länge hon fungerar någorlunda i sin vardag så är det ju inte panik med att få in henne på demensboende. Ring och beskriv hennes problem så att du får råd om hur du ska agera.

Anonym (Anhörig)

Mon 25 Oct 2021 10:10

#33

Anonym (Vad händer?) skrev 2021-10-25 09:56:14 följande:

Jahapp, nu gjorde jag helt fel. Jag ringde henne och sa till henne att jag inte vill att hon diskuterar de som "förföljer" henne med mitt barn (under 10 år) och att jag inte vill att hon konfronterar personer när mitt barn är med (som hon gjorde med personalen på fiket - mitt barn var inte med då) . Hon blev såklart jätteledsen och menade att det skulle hon aldrig göra

Hon frågade om jag inte trodde henne och jag klämde ur mig att jag tycker att det låter väl otroligt. Detta gjorde såklart inte saken bättre.

Ack ja. Men jag oroar mig faktiskt för att släppa hem mitt barn till henne när hon har de här tankarna. Kanske fult tänkt av mig, men det gör jag.

Men det här blev inte bra.

Det är inte så lätt att veta vad som är rätt eller fel agerande. Vad det gäller ditt barn så är det nog bra om du är med när ni ses så att du kan styra upp och parera samtalet. Att diskutera mer faktabaserat är svårt som du ju märkt, försök undvika det.

Anonym (Anhörig)

Mon 25 Oct 2021 15:48

#42

Anonym (gg) skrev 2021-10-25 14:38:43 följande:

Jag hade trotsat att mamma blir ledsen, man blir tvungen om et är demens ändå förr eller senare. Bättre att hon isåfall kan få medicin mot symptomen om det är alzheimers, även om hon aldrig blir bra, så kan hon då få må mycket bättre. Det gjorde stor skillnad för min mamma som upplevde mycket ångest inledningsvis när hon blev sjuk. Med medicin så var hon ju fortfarande sjuk, men hon var glad och sjuk. Det gör mycket.

Kan inte ts få henne till läkare så återstår nog bara en orosanmälan till socialtjänsten eller samtal med vårdcentralen eventuellt. De kan diskret skicka kallelse för "hälsoundersökning" i vissa fall. Vem vet, hon kanske går dit?

Jag håller med om att behandling kan göra stor skillnad, och vill slå ett slag för den sortens ambulerande team som vi fick hjälp av när min mamma blev sjuk. De åker alltså hem till den sjuke och de är mycket vana vid paranoia och andra tillstånd av mer svårhanterlig natur där den sjuke själv inte anser sig vara sjuk.

Anonym (Anhörig)

Mon 25 Oct 2021 15:55

#43

Anonym (Vad händer?) skrev 2021-10-25 11:13:41 följande:

Det är bara så himla synd. De har umgåtts regelbundet (ofta) och mitt barn älskar sin mormor och mormor dyrkar henne. Men mammas nya tankar gör mig orolig, det här är ju inte hon och jag är rädd att hon vänder sina konspirationsteorier mot vem som nu. Jag har ingen aning om vad jag har att göra med.

Men mitt eget agerande var definitivt inte det smartaste. Jag är tyvärr en väldigt rationell person och jag slog över lite här. Hon blev onekligen skitledsen för att hon kände att jag inte hade förtroende för att lämna mitt barn hos henne, Samtidigt kan jag inte bara lämna hen där och hoppas på det bästa när nu situationen inte är densamma.

Jag förstår att det känns jättejobbigt, men din dotter kan ha en fortsatt fin relation med mormor även om mormor har förändrats. Men. Det kommer bli annorlunda. Sjukdomen kan bromsas upp och den sjuke kan ha fortsatt fina relationer ett tag - hur länge vet man förstås inte. Min mamma var sjuk i ca 5 år och hon hade perioder då hon var mer klar ganska länge.

Sen blev hon också bättre av rutiner och medicinering. Vanföreställningarna blev mindre markanta, sjönk liksom undan lite. Samtal blev mer normala.

Mamma - dement eller psykisk ohälsa?

INNEHÅLL