Elinelisabet skrev 2021-12-16 10:10:38 följande:
Ja, det är tungt, men jag försöker att inta ha så höga förväntningar på honom. Blir bara besviken då. Jag tror det hela bottnar i att barn inte är lika viktigt för honom som för mig. Tråkigt men sant.
Eller hur! Nån slags självbevarelsedrift kanske.
Jo då, jag pratar ofta med min mamma och mina närmsta vänner. Jag håller med dig, det känns fint att dela. De vill detta så mycket de med. Men det blir en slags ojämlikhet, de har alla fått barn på naturlig väg utan några svårigheter. Jag märker att det bubblar upp känslor av avundsjuka inom mig.
Åh, vad tufft för dig att höra om din kompis graviditet. Verkligen en prövning! Stort av dig att du landade i att känna glädje. Som du skriver hjälper det inte dig att andra inte kan få barn.
Min mans bästa vän plus tjej ska komma hem till oss ikväll. Känns jobbigt. Hon är gravid i vecka 12 och de började försöka i somras. Jag är orolig för att inte kunna känna/visa glädje, att det kommer vara så genomskinligt. Som det är nu känner jag avundsjuka eftersom jag ställer det i relation till mig själv. Men innerst inne unnar jag dem verkligen detta, de har varit igenom så mycket svårt så nu var de det deras tur att ha lite flyt. Men det är en prövning!
Det där med din man låter extremt jobbigt! Min man vill väldigt gärna ha barn men jag jag kan ändå relatera till det du skriver på ett sätt då jag upplever att min man ändå inte riktigt förstår hur jobbigt det är med själva behandlingen!
Iof är det förmodligen hormonerna som spelar in och gör att känslorna är så upp och ned hela tiden men ändå!
Jag pratar med min familj, främst mamma men har inte delat att jag genomgår behandlingen med vänner eller kollegor. Kanske dumt men känner på nåt sätt att jag inte riktigt vill dela det.
