Jag är konstig men mår jag dåligt? Vet ej

Jag tror att du inser att livet är något annat än vad som körs ner din hals. Du stängde av för att du insåg att ja, det här är/var vidrig skit. Men hur gå vidare från det här som inte kan ändras. 
Mitt råd. Sök inom dig. Odla växter. Hitta det fantastiska som är liv. Blommor, mat, möt naturen. Honungsbin ger fantastisk visdom om vad som är viktigt.

Det är inte fint. Det är hårt jobb. Men det är meningsfullt jobb. Tänk. Du vet om allt vidrigt med andra världskriget? Vet du om allt vidrigt som leder till din honungsburk?

Eller dina honungssmakande frukostflingor.

 Det ena kan du inte göra något åt. Inte dina val. Inte din vilja. Men det hände. Du VET att det hände. Men det är gjort. Du kan inte förändra något. Du var inte tillfrågad.

Det andra. Honungsbin dör ut. Inte tillräckligt många kämpar för att de ska leva. DU kan göra något. Det händer här och nu. Honungsbin behöver hjälp. De lever NU. Fundera på HUR DU ska skaffa bikupa. Inte OM. HUR. Och sätt mål från det.

Ditt val. Tyck synd om dig själv över allt du inte kan förändra. Använd det som ursäkt över allt DU KAN GÖRA NÅT ÅT. 

Eller GÖR något. Ditt val. Böla på om hur du inte får allt gratis. Eller fatta att allt har ett pris.

Det är livet.

Hela samhället gör att precis alla har en diagnos.
Som om folk inte har någon rätt att vara olika från det som är bestämt att alla ska vara samma.
De som inte passar in måste absolut ha en diagnos, det kan omöjligt vara för att samhällets krav är helt absurda i sin strävan att precis alla ska vara kloner!